SKRIIIIIIIIIIIIIIIIIIK

Definitivt inget fel på min hörsel eller luktsinne. Däremot är mitt mörkerseende ganska kaputt. Börjar oftast morgonen i mörker denna årstid. Snubbande fumlande stapplande ned för trappan, över stallplan, in genom dörren och halva stallet innan jag i mörkret hittar den härliga ljusknappen. Hur i hela fridens namn tänkte de som installerade knappen att sätta den mitt i stallet ? Nåväl. I morse hann jag inte fram till knappen innan jag hörde ett SKRIIIIIIIIIIIIIIIIK. 

Inte likt något jag hört tidigare. Aldrig. Chockad? Rädd? Adrenalinpåslag? Jo tack på alla tre. 

Kolalde runt och hittade liksom inget som skriket kunde kopplas ihop med. Så jag lät det bero. Liksom lite bråttom på språng. Ni vet mata barn, dagis, ut med hästar, mocka, träna, jobba, dagis, osv på dygnets få timmar. När jag kommer tillbaka till stallet efter 2 timmar så står min inackordering E där och har ungefär samma adrenalinpåslag som jag kl 6 på morgonen.

Hon vägrade gå in i stallet. Hästarna var i uppror. Hur cool är då jag i detta läge. NOLL. Abolut noll cool.

Men E var ännu mindre cool så jag var ju tvungen att vara cool och fortsätta leta efter vem tusan som kunde låta så. 

Vi kunde konstatera att skriket kom från mina fodertunnor (?) Smått hysteriska ocoola kunde vi efter en stunds smygande i millimeltersteg se 2 ögon som stack fram där bakom tunnorna. Nu var vi båda så maxade ocoola det bara går att vara. 

Uteslutningsmetoden är bra eftersom ingen av oss tänkte flytta på en tunna för att se på vilken kropp dessa ögon hörde hemma. 

Katt? nä de mjauuaar. Råtta? hade inte suttit stilla. Mus? För stora ögon. Hund? Kan inte skriiiiiiika på detta vis. Grävling? No way.

Mink? ta mig f-n. Det måste ju vara en mink. Eller hur? Jag har aldrig aldrig hört en mink skrika så det måste ju bara vara det. 

Festligt nog så har E jobbat på minkuppfödning. Sagt och gjort- inom 15 minuter kom det två minkrymmarinfångare. Två erfarna superduper coola orädda stålhandskeförsedda män. Klev in i mitt stall, flyttade på tunnorna och tog tag i minken. För visst var det en mink. Sedan stog de glatt kvar och berättade både det ena och det andra om minkar. Detta var en så fiiiiin hona. Mörkbrun. Nästan svart. Trevlig och snäll. Eller hur! Tyckte mest att hon bets hela tiden. Fräste och spottade. Nu är min minkerfarenhet noll noll. Men om jag tyckte skriiiiiiket var hemsk så var det inget mot vad lukten var hon släppte ifrån sig efter skriiiiiket. Har mått illa hela eftermiddagen. Mitt stall stinker rädd-mink-stank. Och kommer helt klart fortsätta att vara på vädring hela natten.