Sist träningsdagen

Fem veckor. När mammor väntar på sin ofödda baby är fem veckor en evighet. Fem veckor. När jag tränat i Tyskland så bara försvann de. Skulle behövt två till. Inte veckor utan år. Något går fel hos mig. Min tränare och min man säger jag gjort framteg. Kommer "klara" mig tills hon hinner med mig i december- kanske september igen. Men vill MER! Vill hela tiden MER. Är riktigt ödmjuk, lyssnar, suger in och verkligen anstränger mig för att göra rätt. Men vill MER. Nu har min man inte filmat ens fem sekunder här på plats. Han tycker jag skall känna mina framteg i kroppen. Gör jag en snabbanalys så har det nog hänt en hel del. Kan nu känna -utan tillsägelse- falsk skritt. Kan känna när hästen inte är rak i både trav och galopp. Kan sitta tungt med bakregionen och ha en stabil hand och armbågar inne i midjan. Kan känna när motorn på hästen sätter fart och lättar fram. F-n törs annat. Vill ju inte ha skäll. Men det är mycket att hålla reda på. Och det under en hundradelssekund. Måste vara aktiv och ligga steget före. Slappna av. Andas. Andas. Snabb enkel reaktion. Här och nu, fokus, fokus.

Älskar verkligen att rida om ni inte hade förstått det.

Igår var min bästa dag hitintills- få samtliga fem- jackpott om vi säger så. Detta är ju inte bara en fysiskt krävande sport, utan även starkt känslostyrd. Och då är det inte bara mina känslor som räknas. Mina hästar har också en hel del känslor. Älskar verkligen denna utmaning. Ok, inte när det är 10 minus eller 36 plus. Men det är iof en utmaning det också. Idag är sista dagen för mig. Konstig känsla. Mina hästar får några pass till för att komma direkt till nytt stall i Sverige. Spännande. Men hur skall jag klara mig från att inte rida på 6-8 dagar? Abstinens redan. Men också riktigt skönt att veta att de blir motionerade/tränade medans jag svär över flyttkartonger och saker jag inte hittar.

Så imorgon, torsdag, kära läsare, börjar nästa etapp på min stora resa. Fem veckor ridträning senare. Självsäkrare. Mer målinriktad. Mer taggad mot mitt mål.