Säsongsavslut

Så börjar det krypa sig på. Säkert och långsamt känner mina ben att det är dags. Kommer liksom smygande under tidig höst. Denna höst dock lite senare än förra årets höst. Börjar som små stickningar och jag tänker, näääää håll ut en dag till. Har redan laddat inför premiären. Är redo till tusan. I år blev det en ny lyxmodell i blått. Eftersom skiten ändå skall på så kan det ju vara skönt och fint också. I mitt jobb går det ett par om dagen. Ibland håller de två dagar. Jag pratar här om LÅNGKALSONGER. Vill liksom inte ännu påbörja förvandlingen till en Michelingumma. Gillar känslan av att vara så nära hästen som möjligt när vi jobbar tillsammans. Då kan faktiskt ett par långkalsonger på 0,5 millimeter vara i vägen. Värst är den gamla kasserade kliande varianten.

Har inte kommit underfund med hur jag skall fokusera på hästen, rida med känsla, titta mig i spegeln och dessutom klia mig samtidigt. Den andra värsta varianten är de som korvar sig. Som tillåter en skarv mellan avslut på ben och strumpa. Åh, känner riktigt hur irriterad jag kan bli av detta.

Nu har jag som sagt införskaffat den perfekta varianten. Sitter kvar där den ska. Hela vägen. Värmer. Är snygg.

För det har vi i min generation lärt oss. Hel och ren inunder för vi vet aldrig vad som kan hända. Ok, dags att bjuda på en historia, länge sedan sist. 

För precis 10 år sedan var jag med yngsta dottern på tävlingar. Viktiga ponnytävlingar i hennes dåvarande ponnykarriär. Den tid i mitt liv jag sprang fortast i karusellen. Så väl på plats får min kropp för sig att bara lägga av. Si så där. Givetvis på plan två på anläggningen. Med enbart en spiraltrappa upp. Jag ramlar ihop och allt blir svart. Någon vänlig själ ringer 112 och vips så står tre ynglingar från någon räddningstjäns i Sörmland och skall frakta ned denna kropp för en spiraltrappa på hästtävlingar. Hur det gick till har jag ingen aning om eftersom det fortfarande var så att säga ganska svart. Vär inne i den blinkande bilen så börjar de knäppa upp än det ena än det andra för att fästa EKG. (Hjärtmätare) Minns att jag skriker att inte släppa ut de förr i tiden välformade mjölkbehållarna som för dagen sinat och inte är för allmänheten. Även om de vill hjälpa en kvinna i nöd. STOPP! Fick väl ge med mig då jag förstod allvaret. Eller inte! Sen kom det till nästa punkt. Byxa av. Det fick mig verkligen att kvickna till. Av någon anledning hade jag missat tankesättet med hel och ren under denna morgon. Ok hel och ren var jag, men i vad? Jo ett par hedeligt ärvda (? nya) gamla, och då menar jag GAMLA blå ullmammelucker. För er yngre som läser detta får ni slå i lexikon vad det är. (menar googla) Tillverkas förmodligen inga mammeluckor längre. Tack! Eftersom jag nu är fåfäng och vid detta tillfälle även led av illaluktande arbetande fötter så slutade historien med att min dåvarande man hittade mig på ett sörmländsk sjukhus med ett par blå ullmammeluckor, mjölkpåsarna kvar, samt ett par stora härliga ingådda hästskitluktande boots på. För där gick ta mig f-n gränsen. 

Hur det gick med dottern? Jo tack. Hon kan hon. Storasyster sa till henne att allt var ok med mamma (?) så hon gick in och red och vann. 

Så denna sommarsäsong avslutar jag med imorgon att sista dagen rida utan för att på torsdag glida i mina nya fina hela rena lena långa okliande välsittande blå. Välkommen vintern och farväl till blå kliande ullmammelucker!!