Rutiner & "Någon"

Rutiner i kollektiv. Som flertalet av er vet så bor vi ju flera i detta kollektiv. För att vara exakt 6 vuxna (+1) och en baby, utöver alla dem håriga på fyra ben och alla miljoner oinbjudan bitandes monster med vingar. Babyn är ju glatt ovetandes om vart han hamnat. Han är så nöjd med sin sömn, ren blöja, mat och kärlek. Ok! Sin bilmobil också. Fint upphängd vid skötbordet. 5 olika bilar som snurrar runt. Vilken äkta glädje varje gång han blir ditlagd för materialvård. Så enkelt liv. Vis av erfarenhet är min personliga teori att de grundläggande behoven såsom babyns behöver vara tillfredsställda för att vi skall fungera. Och för att dessa skall fungera behövs rutiner och ramar. Då fungerar hans liv riktigt smidigt. Eftersom jag arbetar mycket med hästar som är likadana, grundläggande behov samt rutiner så är jag så präglad av detta. Lever så själv till fullo.

Under hösten har jag med all kraft nu försökt implementera detta i detta patch-work-internationella-kollektiv jag lever i. Wow! Tar energi vill jag lova.

Är ju en brokig skara homosapiens med alla härliga personligheter, styrkor och svagheter, modersmål, uppväxt, minnen, ideal, humor och humör väl packade i deras personliga ryggsäckar. Som skall samsas, visa hänsyn och ta hand om varandra. WOW XXL!!!

(Mest facinerad är jag över denna (+1) som också bor här. Syns inte. Hörs inte. Och jag har gett den namnet "någon". Den känner de flesta färdigvuxna individer till. Den där "någon". "Någon" annan kommer och tar reda på det individen för tillfället själv skjuter upp att ta ansvar för. "Någon" brukar finnas både i familjer och på arbetsplatser.)

Men envis som jag är och vis av min nu flerårig erfarenhet så vet jag att när rutiner sitter så blir en grupp mycket smidigare. Behöver inte ifrågasättas så mycket över vardagliga saker. Och mycket mycket mer som jag inte ids dryfta här. Alla får mer kvalite och tid till andra intressantare saker. 

Nog om detta... min tanke under en period nu är mer vad vi människor idag väljer att fylla våra liv med på tiden vi inte tillfredsställer de grundläggande behoven. Hur många av oss skulle vara nöjda med att ligga på rygg och vara exalterade av en gungande flerfärgad träbilmobil? Ingen.

Så många människor idag är så uppskruvade och stressade i en slags jakt på lycka som de inte vet vart de skall hitta. De skall fylla sina tomluckor med tv, internet, mobiler, aktiviteter och gud vet vad. Inte mycket tid för reflektion och återhämtning. Har funderat mycket på detta de sista dagarna. Jag personligen har ju verkligen varit en av alla som sprungit snabbt- om inte snabbast - i ekorrhjulet som skall producera lyckohormoner. Nu är jag tacksam för att jag på något vis hoppat av, eller om jag nu slungades ur för det gick för fort?

Nu ägnar jag mig åt rutiner, grundläggande behov och funderar på att sätta upp en alldeles egen modell större trä mobil i taket att titta på, liggades på rygg och sprattlandes med benen och vänta på "någon".