Livat på landet

Egentligen är jag inte förvånad. Svårt att förvåna en kvinna i min kaliber. Men ändå rätt snopen. Idag hade vi en utflyckt ända ned till Sjöbo för att titta på en blivande vakthund till mig. Min nuvarande bästa bästa börjar få ont och bli gammal och jag vill ha en av samma sort. En som jag kan få hjälp av den äldre att fostra medans han är någorlunda tuff. Nåväl, resan till Sjöbo var trevlig, innehöll lite färdig mat och glass. Valpen var som jag hade förväntat mig. MIN! Bara min! Kändes gott. Han kommer flytta hit om 1-2 veckor. Spännande att få en ny kompis. De flesta (inte så många iof) vänner jag har och mina underbara ungar är ju långt långt borta, så bäst är att köpa sig en trogen vän att umgås med här i skogen. Behöver ju någon att prata med på dagarna.

Vid avfärd lämnade vi den ännu sovande chauffören i sin buss och de två hundar vi har instängda bakom två dörrar i huset. Hästarna inne i sina boxar nyligen lunchmatade med hö. Frid och fröjd. När vi kommer hem står hästbuss fortfarande kvar på parkering? Mot bilen kommer två stora hundar springande? Och när vi parkerat och gått in i hus och konstaterat att schäfern öppnat på egen hand så kliver den tyska chauffören ut från duschavdelningen i badrock. Jaha! Hmm!

Tolkar det som att vi har öppna dörrar för gäster och att de snabbt känner sig hemma här. I alla fall vår första officiella gäst här mitt-i-skogen.