Språk är inte lätt. Men inte heller så svårt. Kroppsspråk är något jag har klarat mig långt på inom Europa. Längre har jag inte rest. Ännu. I vår kaotiska språkfamilj förekommer en blandning av mestadels svenska. Ibland tyska och numera sällan engelska. Emellanåt får vi lägga till ett läte om språket inte räcker till. Det viktiga är att vi förstår varandra. Det gör vi inte alltid, men det blir bättre och bättre. Vi som lever dagligdags är ju faktiskt 75% tyskar och så jag. Ibland vet jag inte vilket språk jag pratar. Nu kommer jag dessutom toppa det med en Skånsk touch. Oh My G--D!!!

I helgen var jag ju "urkopplad". Motionerade i stallet och socialtränade hästarna. Mysigt. Var ju också kulturell. Bosjökloster. Mums! Fick årskort dit och kommer återvända, om inte tidigare så iaf till julmarknaden. Det var jag, mannen, yngsta sonen och yngsta dottern som flanerade, läste på, spatserade, fikade, tog lite kort och njöt av omgivningen. Vi såg helt plötsligt på livet med nya ögon. Speciellt yngste sonen som kämpat på som dräng här på gården i snart två veckor. Kommentar såsom-

-"snygg trädgård", men oj vad man måste jobba för att ha den så fin.

Jag och yngsta dottern blev kära i tre minishetlandsponnier. Lite småsugna att stoppa in dem i hästbussen och åka. Men så gör man ju bara inte. Hm. Vi fortsatte att njuta av tillvaron, ända tills vi insåg att getterna luktar illa, låter jättemycket och dessutom hoppade ur sin hage. Ursäkta. Visst är vi "wanna-be-moderna-hästbönder", men definitivt inte getuppsamlare, speciellt inte när vi hade finkläder på. Och luktade gott, vilket inte är så ofta nuförtiden.

Så jag och yngsta sonen ökar tempot och tar riktning mot första personal på slottet. Det råkar vara en yngre kvinna- också hon från samma land som de andra 75% av familjen- yngsta sonen vill prata så svenska han kan här, inte tyska. Han springer fram till henne och säger:

-"Getingarna är lösa. Vi kan inte ta in dem"

Varpå den tyska unga kvinnan riktigt skakar till i kroppen, svettpärlor kommer fram i pannan och hon svara med stark brytning ala Silvia

- "kan jag ingenting om. Ni måste fråga i receptionen!"

Lysande försök av två tyskar på väg att lära sig svenska. Är inte lätt med vare sig ändelser- eller böjelser. Vi förmodar att det var ett standardsvar hon blivit lärd att säga när hon inte förstod. Så nästa gång skall vi skicka fram yngsta sonen och be om hennes telefonnumemr och en date.

-"kan jag igenting om. Ni måste fråga i receptionen!"

Ända sedan jag började mitt nuvarande jobb har jag försökt, drömt, planerat att ha kanske en dag ledigt. I veckan. Nu går det inte som jag planerar. Speciellt kommer det aldrig fungera när jag jobbar med levande djur. Så då får man göra det bästa. I arbetet ingår ridning. In/ut/mocka och fodra får jag räkna som något annat på min lediga dag. Motion kanske. Nåväl. Nu har jag bestämt mig. Alldeles straxt kopplar jag ur min digitala kontakt. Imorgon kommer jag bara motionera 1,5 timme och därefter vara ledig. Jag skall göra som andra människor. Något kulturellt. Äslar gamla hus, slott och kyrkor. Så imorgon blir det besök på Bosjö Kloster. Ska göra mig fin. Duscha och klä på mig normala kläder. Göra som alla andra människor. Promenera omkring. Ta en fika. Njuta av omgivningen. Åhhh vad jag längtar. Och nu kära läsare kopplar jag ur och kommer inte skriva ett endaste ord före måndag. Inte röra datan. Inte koppla upp mig. Paus. Ladda batterierna. Inte för jag vet hur man gör, men jag skall träna på det. Hela helgen. 

Har numera ett riktigt coolt kontor i huset. Förut satt jag ju precis utanför toaletten med alla dess odörer och besök. I en mörk håla. Numera har jag ett stort rum med TRE fönster. Coolt inrett. Nära tvättstuga, kök och stall. Mina arbetsplatser. Finemang. Har hittat hem. Däremot har jag lite svårt geografiskt att riktigt veta vart jag bor. På kartan. Så nu har vi införskaffat en stor Skånekarta till mitt kontor. Satt en röd nål där jag bor. Åkte till Hbg igår och insåg att inget är svårt att hitta längre. GPS. Men men. Hit hittar inte GPSn, så det gäller att komma ihåg var jag bor. Hittar nu hem från de närmsta viktiga sakerna som affär, etc. 

Men viktigast av allt, utan GPS, i mitt hjärta har jag hittat hem. Firar idag 5 fantastiskt hysteriska kaotiska kärleksfulla år sedan vi sa JA till varandra. 

2008-08-08 kl 18.18. Kan minnas det mesta av hela dagen. Dagarna innan och efter. Hysteriskt. Kaotiskt. Kärleksfullt. Så mycket som har hänt sedan dess. 

Nu sitter jag på mitt coola kontor och skriver några rader. Mitt i Skåne. Mitt i skogen. Känner mig hemma med både man och gård. Här bor jag.

Så hände det igen i mitt liv. Ställde mig frågan igår. Hur kunde det bli så här nu då?

Har ju varit bortskämd under ca 1,5 år med stöd av min kära vän och kollega inom hästsporten. Och min andra kära vän som tycker jag har för många sidoprojekt. Hallå vart tog ni vägen? Vem glömde packa ned er i flyttkartongerna? Letade och letade men inget resultat. Bara inse att jag nu får lita på mig själv. Helt själv. Hallå, känner mig ringrostig efter några dagar utan mina favoriter. Tror dessutom de har vuxit jätte jättemycket i Tyskland. Och blivit förvildade. Hm. Bara att släppa ut dem i fållorna var ett stort projekt igår (definitivt inget sidoprojekt).

Speciellt som vi bara har gjort iordning tre, så två fick stanna inne. Vilket liv. NU gick allt bra. Igår. Idag är nästa projekt att få ut dem igen. Hästar fungerar bäst när de har fasta rutiner, precis som oss människor, så nu måste jag få till rutinerna. Snabbt. Ska dessutom plussa på med att longera samtliga idag.

I ridhuset. Vänja dem vid speglar. Vilket lyxprojekt. Och socialträna dem en och en i nya omgivningen. 

Nu är jag ju ganska solokvist här. Så säkerhetstänk till fullo. Skor med stålhätta. Handskar på. Hundar instängda. Grand Danoisen har inte riktigt förstått det är hästar, han tror det är hundar storlek XXL, så han går i hårdträning nu. Mina horn växer ut för lösspringande hundar som skrämmer mina favoriter. Schäfern är äldre och klokare och håller sig på avstånd. Duktig pojke. Detta är det enkla projektet. Kvar på priolistan står själva ridningen. Hm!

Hallå hallå min kära vän & kollega....var är du? Har ju en 4-åring som behöver dig i andra änden av linan. Denna ridhusbotten hade du gillat. Enkel att springa på. Nu är jag ju som sagt en stor säker kvinna. Så det kommer gå bra. Lugn och fin.

Men tusan vad jag saknar er båda - och kommer sakna er - ser redan fram mot planerat besök från er i oktober. 

Egentligen är jag inte förvånad. Svårt att förvåna en kvinna i min kaliber. Men ändå rätt snopen. Idag hade vi en utflyckt ända ned till Sjöbo för att titta på en blivande vakthund till mig. Min nuvarande bästa bästa börjar få ont och bli gammal och jag vill ha en av samma sort. En som jag kan få hjälp av den äldre att fostra medans han är någorlunda tuff. Nåväl, resan till Sjöbo var trevlig, innehöll lite färdig mat och glass. Valpen var som jag hade förväntat mig. MIN! Bara min! Kändes gott. Han kommer flytta hit om 1-2 veckor. Spännande att få en ny kompis. De flesta (inte så många iof) vänner jag har och mina underbara ungar är ju långt långt borta, så bäst är att köpa sig en trogen vän att umgås med här i skogen. Behöver ju någon att prata med på dagarna.

Vid avfärd lämnade vi den ännu sovande chauffören i sin buss och de två hundar vi har instängda bakom två dörrar i huset. Hästarna inne i sina boxar nyligen lunchmatade med hö. Frid och fröjd. När vi kommer hem står hästbuss fortfarande kvar på parkering? Mot bilen kommer två stora hundar springande? Och när vi parkerat och gått in i hus och konstaterat att schäfern öppnat på egen hand så kliver den tyska chauffören ut från duschavdelningen i badrock. Jaha! Hmm!

Tolkar det som att vi har öppna dörrar för gäster och att de snabbt känner sig hemma här. I alla fall vår första officiella gäst här mitt-i-skogen.

Anlände äntligen äntligen i morse runt 8.30. Riktig känslostorm. Det tomma stallet väcktes till liv och blev med ens så mysigt. Kan inte tro det är sant. Jag har 50 steg till stallet. Bara "mitt" stall. Mina regler. Min ordning. Mina rutiner. Tror inte det är sant. Har nått så nära min dröm om en egen gård jag kan. Tog 48,5 år. Men f-n den som ger sig. Har full energi och är tacksam för chansen att få pröva på just detta liv. 

Full energi kan jag inte säga att den kära tyska chauffören hade när han till slut hittade till gården mitt-i-skogen. Kört sedan kl 22 kvällen innan. Vi hjälptes åt att lasta av mina favoriter. Yngste sonen i huset hade lagt sin själ i en perfekt söndagsfrukost att bjuda den tyska hästchauffören på. Snyggt jobbat. Vi pratade och pratade. Såg att chauffören började längta till sin hytt för några timmars god sömn här mitt-i-skogen innan returresan. Men snälla någon! Nu kan han ju ine veta att han råkade vara den första officiella gästen. (Här får man ta vad man får) Och gäster skall man vara trevlig mot. Bjuda in i sitt hem. Gärna på en rundvandring också. I HELA huset. På HELA gården. Eftersom min man också gärna är guide på sitt hemspråk så drog det liksom ut lite på tiden. Och yngsta dottern var lycklig att hitta någon som pratade tyska utöver familjen. Och yngsta sonen. 2,5 timmar senare fick den tyska chauffören dra sig tillbaka till sin hytt. 

Ska nog kontakta svenska ambassaden och självutnämna oss som turistmagneter/ ambassadörer för Sverige och då Skåne i synnerhet.

Har nu försökt boa in mig i vårt nya paradis i några dagar. Varit inomhus till 99% eftersom jag prioriterat att packa upp kartonger. Nu återstår "bara" min garderob. Kan inte vara så svårt. Kontorskläder kan magasineras och ridkläder packas upp. Tar en halv dag så är det klart. Sen återstår den långsamt växande inredningen. Kommer bli lite internetshopping framöver. Bor ju liksom lite ute i skogen numera och butiker brukar finnas närmare civilisationen. Hur som haver tog jag mig en promenad igår på "ägorna". Höll mig nära bostadshuset. Oj. Oj.Oj. Måste ha en plan till våren. Hittade - och vill nog inte hitta fler- blomtunnor. Nu totalt ogräsbevuxna, men för min inre bild fulla med sommarblommor i allsköns färger 2014. Vi pratar här en diameter på säkerligen 1,5 m. Kom upp i antalet sju. Enkel kalkylering går det nog i ett 30 tal i varje. X7. Som om det inte räckte en hel del, slutade räkna vid 10 stora stora krukor. Behöver säkerligen runt 500 - FEMHUNDRA - plantor att sätta ut. Femhundra???? Och ett ton blomjord.

Minns för länge länge sedan när jag som ung mor hade liknande dilemma. Fast då rörde det sig om kanske 50 plantor. Fattig som jag var så köpte jag in blomjord, frön och små planteringkrukor, äggkartonger osv. När barnen väl somnat för kvällen så sådde jag frön. Tog mig långt in på småtimmarna att få allt på plats. Jag sådde och sådde och sådde. Såg framför mig en vacker villa som skulle prydas med sommarblommor till våren. 

Vaknade tidigt på morgonen trött efter nattens sådd. Oron växte i magen när jag såg små fotavtryck av blomjord. Jag följde spåren tills jag hittade källan. Äldsta dottern och sonen satt där så glatt, mitt i en hög med blomjord och frön, och lekte med hink och spade. Behöver väl knappast tillägga att all jord var nyvattnad kvällen innan. Mitt på vardagsrumsgolvet. Sommaren 1989 hade jag INGA blommor till mitt nyinköpta fina hus. Lovade mig själv att aldrig i hela mitt liv ställa mig och så frön igen. Aldrig. Nu går jag, 24 år senare i Skåne, och funderar på hur tusan jag skall få plats med 500 plantor nysådda fröburkar inför sommaren 2014. För här skall det blomma nästa sommar. Och då hoppas jag inte bara på att kärleken blommar utan även mina nysådda plantor. 

Har jag lyssnat på så länge jag kan minnas. Ändå sedan jag vaknade i kökssoffan hos farmor och farfar med kaffe och havregrynsgrötsdoften insmygande i näsborrarna. Börjar bli många år sedan nu. Då va det Hasse Tellemar som var den hemtama rösten. Nu är det Lisa från sin studio i Växsjö som gör att jag känner mig hemma. På senare år har hon följt med varje lördag på mina resor i Europa. Facinerande. Är nog faktiskt den enda riktig tradition jag behållt i alla år. Varje lördagmorgon. År efter år. Är riktigt duktig på att lösa frågorna. Väntar och väntar på mina "slutsiffror". Konstigt att de inte dyker upp efter alla år. Men som jag känner mig själv skulle jag bli så nervös att hjärnan skulle få kortslutning. Har ju hänt några gånger tidigare i livet. Kortslutning. Nu är det inget att oroa sig för. Vi människor har ju fortfarande en reptilhjärna som inte är anpassad till det moderna tekniska samhället. När vi bir för nervösa och känner att en "dödsfara" hotar så är vi inprogrammerade att lägga oss ned och spela döda. För att faran skall låta oss vara. Läs rovdjur. Nu vet jag att min hjärna har lite olika teman för "dösfara" och väljer att spela död i de mest tokiga situationer. Tror att min hjärna skulle tolka Ring så spelar vi- som en dödsfara. Hm. Så när mitt slutnummer väl kommer upp så tänker jag vara klok och inte ringa. Tänker fortsätta lyssna på härliga människor runt om i landet som ringer in och gör min lördag skön. Hemtrevlig. Oavsett om jag befinner mig i 08- området, Tyskland, Grekland eller Skåne. Hemtrevligt. 

Nu är vi här. Har varit mer än riktigt intensiva dagar. Ända sedan vi landade i Enhörna efter Tyskland i fredags kväll. Riktigt intensivt. Har tappat tid och dagar. Vi har på denna korta period packat ned ett helt hus med gästhus, laddat en lastbil på 55 kb, Jeepen, Hästbussen och Athosen. Vilken karavan. Vi är nu ganska installerade och håller på att lära känna en hel gård. Med alla dess funktioner, Knappar, lysfunktioner. Allt. Precis allt. Och här är stort. Finns inte i min planering att jag tänker vara själv här en hel helg eller så. Nähä du. Inte ännu. Har ju iof världens bästa hundar. Den ena vaktar gården och den andra vaktar mig. Men men. Måste mogna in i huset först. 

Och i omgivningen. Finns liksom inga grannar här. Inte på långa vägar. Är precis mitt i skogen. Vägen är inte en väg, mer en störra stig. Men vilket paradis. Frid! Vi håller som sagt på att bekanta oss. Med hus, stall, garage. Ridhuset har jag inte ens hunnit titta in i. Sedan har vi de härliga människorna som kommit hit och vill bekanta sig med oss.

1. HjortErik. En riktigt härlig man i beundransvärd ålder. Han jagar svinen här på marken. 25 hektar. Stort som tusan. Många vildsvin blir det. Han kommer också och levererar utgånget bröd att mata fiskarna med. Jo vi har visst fiskar här också. Och de ska ha mat. Yngsta sonen är nu utsedd till fiskmatare.

Och som extraassistans när hjorterik skjuter ett svin mitt i natta och vill ha bärhjälp upp på flaket. 

2. Husets ägarinna. Gillar henne. Hon har koll. Är energisk. Kommer med 2 ton halm och fikakorg. Positiv och glad. 

3. Byns "handyman". Han kan visst allt om huset och gården. Och är duktig på det mesta. Och har en lastbil. Och det och det. Och lite till. 

4. Bonden. Han har kossor och därmed mjölk att köpa i hink. Och då blir maten underbar. Han har en traktor med skop aoch kan hämta all vår hästskit. Och kan ploga skogsvägen. Och hela stora vändplan. Och leverera hö.

Underbart. fyra superviktiga nya människor i vårt liv. Är riktigt imponerad för samtliga fyra önskade oss, oberoende av varandra, vid olika tillfällen...

VARMT VÄLKOMNA till Skåne. Det känns så gott. Och männskligt. Känner redan att jag kommer trivas här. I Skåne! Mitt i skogen. 

Om jag minns det hela rätt så hade jag som sagt en plan. Den sk-t sig ganska snabbt. Vi fixade att samköra hela hela varma Autobahn. En MC och en hästbuss. Fort gick det. Om det inte tog stopp. Tyskar har en förmåga att bilda kö. Bara så där tvärstopp. Kan vara 5 min, men oftast mycket mycket längre. Efter 40 mil och en skön paus på båten upp till Danmark, så hade vi äntligen dryga 25-30 mil till GÅRDEN. Äntligen. Mannen gled av färjan och väntade snällt med avstängd Mc på frun. Mig alltså. Jag kör förbi och vi vinkar. Tog bara 5 minuter innan yngsta dottern ringde och sa att Mc inte startade. Aha!

Leta fram nästa avfart, vända, köra tillbaka, hamnade i kö till färjan på returen, fick trixa mig loss, över till nästa "sida"...

kl 19.15. Sjutton turer, 5 samtal med försäkringsbolag, 2 bärgningsbilar och FYRA TIMMAR senare sitter jag och kör ikapp en bärgare i 110. Trött som tusan. Ögonen blöder. Tordes tusan inte tappa bort Mcn i Danmark där man inte förstår vad de säger. Kunde heller inte byta med mannen som chaufför för då skulle vi tappat bort bärgaren. Ett minne som jag inte behövde samla till minneskorgen. Inte alls. 

Försäkringsbolag tog väl hand om oss och såg till vi fick hotell. Totalt väck i sex timmar steg vi upp för att leta upp mc igen. Så in the middle of Denmark hittade vi tillbaka till verkstaden och fick besked att den skall vara kvar över helgen. Min pratglade man som tydligen förstår mer danska än mig fick en ny vän i ägaren. Och en ny tshirt, så han kom ihåg telefonnummret. De bestämde teknisk analys först på måndag. Så många många timmar senare än plan gled vi in vid vår nya borg för en lång stund framöver. Finare än vi mindes. Som en egen värld. Lugn och ro. Frid. Ville bara stanna. Under vår pack- flyttkaos här i skrivande stund så ser vi verkligen fram mot detta nya livsäventyr "in the middle of skåne".