Det jag gillar med Skåne. Är faktiskt efter 2,5 månad flera saker. En  av dem är total avsaknad av "08-stressen". Åtminstone i de trakter jag rör mig. Finns säkert stress här också ju närmare städerna jag närmar mig. Men ser ni, dem håller jag mig ifrån. Stress och städer alltså. Är ett aktivt val jag gjort och gör. Vill ha ett fysiskt aktivt liv utan stress och påverkan från digitala medier. Gott. Skönt. Men så igår. I den lite större granngrannbyn har de en butik som har tre bokstäver, vit bakgrund med röd logga. Riktigt fint organiserat. Fräscht. Stannade där för att fylla på sockerförrådet under en utflykt till hästkiropraktorn. Allt frid och fröjd. Tills vi kom till kassan.

WTF??? Nummmerlappar. Smart tyckte jag och familjens mellersta dotter, slippas trängas i kö med bakomvarande trampandes på våra hälar och ständigt suckande och knuffande.  Ett 08 syndorom som sitter djupt i mig. Helst skall de puffa fram mig lite när jag står och knappar in koden i dosan vid betalning. Så IRRITERANDE. Ett under hitintills att jag inte exploderat i affären, vid kassan i 08 området.

Så SKÖNT att slippa här. Så detta måste ju vara det optimala systemet. Nummerlappar. Ytan innan kassorna var väl tilltagen. Bra. Fanns böcker att stå och titta på medans vi väntade på "plinget" med vårt nummer. 450. Men nu började 08kassaköstressen faktiskt klia i mig. Är ju inte så att säga kurerad ännu.

I en normal kassakö så lägger jag normalt mellanbrickan när den före börjar bli klar, därefter lastar jag upp min varor. Här iaktog jag att kunden la upp varor, kassörskan slog in dem, kunden betalade i lugn och ro och sedan plingande det till. Alltså nästa kund fick inte komma fram och lasta upp förens den förra kunden var HELT KLAR. HELT KLAR. Men herre g-d, hur många extra sekunder tar inte det??? Oeffektivt. Klåda på kroppen. Mummel. Hmm!!

Så där stod vi, ett tjugotal kunder, som på startlinjen när ett gäng travhästar skall släppas i väg i ett lopp. Lite taggade, med nummer lapp i handen, kundkorgen glatt släpandes efter, ett nervöst ryck med kroppen så fort det "plingade" och displayen visade nästa nummer redo att springa till "vår" kassa.

Så stressframkallande!!! Så nu är den kända butiken med tre bokstäver med röd logga på vit bakgrund i granngrannbyn dissad för mig. 

Så irriterad. Och besviken. Har stött på detta förr i mitt liv. Flera gånger. Och blir lika irriterad och besviken varje gång. Brukar inte skriva om negativa saker här i min blogg. Försöker verkligen leva ett positivt liv som jag skapar tillsammans med mig och min man. och min närmsta dagliga familj. Så ibland smyger det sig på. Ibland riktigt kraschlandar det. AVUNDSJUKAN! 

I mitt liv fungerar det så att jag får arbeta alldeles på egen hand för att få det jag vill ha. Ibland jobbar jag lite för att uppnå vad jag önskar. Men mestadels sliter jag riktigt hårt för att komma dit jag vill. Får sällan saker gratis. Faktiskt inte. Nu har det kommit till min kännedom att det finns vuxna människor i min gamla hemstad som är avundsjuka. På vad? Att jag vågar styra mitt liv och inte sitta och bli bitter och gnälla? Att jag arbetar hårt, säkerligen 12-14 timmar per dygn. 7 dagar i veckan för att ha det liv jag valt. Att jag har friheten att arbeta kl 4 på morgonen, även en söndagmorgon?

Om de som snackar bakom min rygg och uttrycker sina åsikter hade mod att göra det öga mot öga så skulle jag vara tacksam. 

Undrar varför människor inte har mod att ringa mig och tala om detta istället för att sprida rykten som faktiskt skadar mitt liv i förlängningen.

Det är få som verkligen känner till mitt liv. Så snälla ni som är avundsjuka, maila, ring, kom gärna på besök och lev mitt liv en period. Och till dem som pratar så önskar jag att de kunde ta reda på fakta innan de öppna sina sladdriga läppar och spred sina gutturala avundsjukevrål. Tyvärr är det ju inte de som kommer att läsa detta. Var bara så tvungen att skriva av mig irritationen. Så. Nu känns det faktiskt bättre. Känner mig taggad att ta nya tag här i livet och fotsätta vandra min väg. För mer energi än dessa fem minuter kommer jag inte ägna åt detta så irriterande ämne. Jag mår bra och har det liv jag förtjänar. Och jag har tametusan arbetat ihop det med egen kraft och energi. Tur är inget man får här i livet, det är något man arbetar ihop alldeles själv. PUNKT!!!

en ponny. Finns inget annat alternativ om man som jag bor på en gård i skogen på landet. Har kollar annonser under en längre tid. Men är ju så att säga lite kräsen. Alternativet har varit en snäll gammal shettis som de små liven kan skolas in på hästryggen. Men. Men. Hittade inget som jag taggade till på. Så hände det i veckan. Den bara dök upp. Som från ingenstans. Det brukar mina hästar göra. Bara så där. Plopp. Plupp. En liten goding född 2011. Med bra stam. Stam för er oinsatta är föräldrarna. Vad de har gjort och så vidare. Hans morfar och farfar en är riktig guldklimp. Wow! En liten goding som dessutom har framtiden framför sig. Till ett nästan gratis pris. Dessutom så blev säljaren lite desperat, innan jag hann börja en, och prutade själv? Tack!

Så nu har vi en liten B ponny på gården. Han är så snygg där i sin hage. Andra köper tavlor. Jag har köpt en ponny att titta på. För rida kan jag inte. Maxvikt 50 kg. Eller hur. Nädå, vi skall trimma honom så han blir en fin herre till de små minivarianterna av mormor/farmor. Lilleman som bor i huset kommer inte ha något val. Så fort han kan sitta stabilt blir han den som får ta över tyglarna. Ok! Med viss hjälp då. Här skall trimmas! 

Renlighetsgraden på gården skall inte mätas för tillfället. Vi har en dusch på 6,5 personer. I början var jag skeptisk. Ett duschrum? Efter några veckors invänjning så har jag kommit underfund med att det är så praktiskt. Smart. Duschen är i ett rum i anslutning till poolen. Jo vi har pool om ni inte redan visste det. Ok. För tillfället är den under storrenovering, men nu är färg på plats. Skall "bara" kopplas in några lampor och leta reda på si så där 55 KUBIKMETER vatten. Ja ja! Men hur det nu var i samband av renovering av pool så kom vi på att även den närliggande duschen behövde en ansiktslyftning. Hur svårt kan det vara? Inte alls. Den snälla målarmästaren från Danmark fixade till detta galant. Tog honom två dagar. Inte att måla utan måla- torka måla. Sedan är det slutgiltliga torktiden fem dagar. Hur svårt kan det vara? Utan dusch (den enda) i SJU dagar. Det kan jag tala om, vi är nu inne på sjätte dagen och det börjar klia. Husets baby har fått låna ut sina skumtvättlappar och uppfinningsrikedomen är stor. Ett alternativ för mig personligen (som tränar lite varje dag) är snart duschspiltan i stallet. Jo det finns varmvatten och en vattenslang. Har bara lite svårt för momentet- inga kläder innan jag kommer in i det varma vattnet- och sedan momentet ur vatten in i kläder. Jag tillhör inte kategorin vinterbadare och definitivt inte höstutomhusduschare heller. Kära måndag- dröj inte för länge. I morgon är den stora duschdagen. Har precis bestämt att vi gör som "förr-i-tiden" vid bondens tvagningar till jul. Hierarki. Inte husbonden först. Utan äldst först. Vilket ju i detta fall blir jag!!! Men vid lite eftertank så lär jag bli nr två i kön. Eftersom någon måste skruva tillbaka blandare och slang. Och det är inte jag. Tacksam att vi inte haft inomhusbesökare under dessa dagar. När vi väl får besök så stannar de mesta kvar utomhus. Hm. Skulle jag också göra om jag kom på besök till vår gård just idag. 

Har hört at barnbarn är livets efterrätt. Eller om jag har läst det. Efter denna sommar då jag plötsligt hamnade i ett helt konditori kan jag bara instämma. Blev en liten gräddbakelse i juni. I juli kom det en marängtårta. Och i september en liten tårtbit till. Å innan hade jag redan fått smaka på den "stora" sockerbiten. Nu 3 år. Alla så fina. 2 pojkar och 2 flickor. Nu är det ju så här i livet att vi aldrig vet vad som händer. För mig kom lyxen att få ha en av godbitarna hemmavid. En lagom dos socker och grädde varje dag. Mums! De andra får jag en dos av så snart vi ses. Kunde varit lite oftare- men får jag inte kvantitet får jag se till att det blir kvalitet. Denna slags efterrätt är ganska praktisk, för den sätter sig inte på den egna vikten ju mer man får i sig. Smart. Kan liksom mumsa i sig när man har lust. 

Har också läst någonstans någon gång i livet att arv kan "hoppa över" en generation. Och i min fantasi så visst kan jag se likheter från mig hos dem alla. Facinerande. Imponerad hur naturen får till det gång efter gång. "Någon" måste ha planerat och tänkt ut detta riktigt noga. Tacksam att jag inte var med i den planeringsprocessen. Hade nog stökat till det rejält. Eftersom jag lever och arbetar tillsammans mestadels av min tid med djur så funderar jag ju mycket på hur de beter sig, kontra oss människor. Och hur vi beter oss mot varandra. Skulle jag bestämma mig för att avla på ett av mina ston skulle jag med största omsorg välja en hingst efter prestation, härstamning och rörelsemönster. Skulle ägna timmar åt att studera kataloger, stamtavlor, videor, resultatlistor osv.

Har tänkt tanken många gånger om vi människor skulle göra samma sak. Intressant tanke att leka med. Speciellt om jag stoppar in en stor gnutta humor i tanken. Nåväl. Har även "läst någon gång i livet" att vi människor väljer partner till vår avkomma efter lukt. Har inte fördjupat mig i det vetenskapliga, men fortsätter att leka med tanken. Smart när det var "förr i tiden"- men inte så smart i dagsläget när människor duschar, tvålar in sig, lotion och en hel del parfymer. Det är verkligen vilseledande för valet. Hm! Spännande tanke - igen!

För att återgå till mitt efterrättsliv så kan jag bara instämma- som mormor och farmor får man välja och vraka och bara ta de läckra bitarna. När jag är mätt och sockerdosen på topp kan jag bara ropa på bageriansvarig som tar över. Mums!

Hur långt har jag kommit? Hur långt kan jag gå? 

Tror det är få sporter du kan satsa på vid 40+, där vi tävlar mot varandra på lika villkor. Oavsett kön och ålder. 

Utöver detta kommer självklart olika förutsättninga. Pengar är en stor del av min sport. Fysisk förmåga en annan. Känslan för hästen en riktigt stor del. Psyket likaså. Men störst av dem alla, liksom i faktiskt alla sporter är diciplin och målmedvetenhet. Motivation. 

Sedan flytten har jag fått tänka om en hel del. Visste att det skulle bli tufft utan min kollega, vän och tränare. Men hur tufft? Nu vet jag att jag behöver mycket mer diciplin och får skaffa mig motivation på "annat" sätt. Jag är så tacksam för den period jag fick med honom och min andra vän som tycker jag har för många sidoprojekt. För jag har upptäckt nu när jag tränar 80% själv så finns deras ord kvar i mitt minne. Tack!

De andra 5% jag tränar så har jag en gammal vän som kommer och stöttar, motiverar och håller koll på min ridning. Ytterligare 5% har jag nu kommit igång med samma tränare jag haft i Södermanland sedan 1 år. Och ytterligare de sista 10% procenten tränar jag uppklädd på tävlingsbanan. Ta nu inte så noga på det här med procenten för det finns ingen matematisk undersökning gjord. Bara ett sätt att förmedla till er som läser. 

Status idag är att jag får inte glömma hur långt jag kommit på denna tid, började träna för mindre än 2 år sedan. Inte helt nybörjare med hästar, men inom dressyren totalt okontrollerat. TOTALT!!! Som jag tidigare skrivit krävs 10000timmar av träning för att uppnå en viss automation. Jag kämpar. Jag har mitt mål om 6 år. Tror verkligen jag kan gå så långt. Måste ju tro på mig själv. Annars kan jag lägga ned hela iden. 

Vi (jag och min man) har nu vridit upp kraven ett snäpp. Nu skall vi sätta rutin på tävlingsbanan. Första gången var förra helgen. Målet var att

1. Inte spy 2. Komma ihåg programmet 3. Ha en fint flätad häst 4. Ha roligt

Jag klarade galant mål 1 och 4. Denna söndag är nästa tävling. Samma program . Samma mål igen. Kommer stanna kvar på samma program tills jag uppnått alla 4a målen på samma tävling. Då är det nästa steg och nya delmål. 

Älskar verkligen min situation och de utmaningar jag har framför mig. Riktigt spännande. Jag har skapat ett nytt motto för mig!

Det är inte målet som är målet, utan glädjen under resan mot målet!

Från Wranlger Style till Country Style. Förvandligen gick fort. Lite för fort? Kanske låg latent i min älskade mans kropp och knopp. Från att ha haft en riktigt cool stil. Skinnjacka, snygga jeans, cool frisyr och häftiga boots. Så bara si sädär på ungefär 7 veckor. Det började med att ena sonen skulle laga motorsågen. Den blev lagad. Perfekt. Men det uppstod då ett annat problem som krävde motorsågsverkstad. Sagt och gjort så for min man in till närmaste motorsågsaffär, närmaste betyder här 3 mil. Han kom hem smått upprörd. Iklädd ovanstående som vi hemmavid kallar "Wrangler Style". Perfekt anpassat till honom och hans fina Jeep. Hm. Jaha. det passade kanske i 08 området. Men här var han som sagt smått upprörd.

Alla, precis alla hade stirrat på honom. Alla, precis alla hade blåställ, skitiga och anpassade för ett liv på landet. Jaha? Så nästkommande morgon for min älskade man till närmsta butik för folk anpassad för folk som bor på landet. Hysch hysch. Å rätt som det var så stod han där i sin nya stil.

Country Style. Blåställ. Gummistövlar med stålhätta. Riktiga arbetshandskar. Nu är det ju så att det räcker inte för att ha rätta stilen. Så kort därefter förstod han att han var för REN!!!

Så hela förra veckan var hans prioritet att skita ned sig. Jobba in smuts i och på blåstället. Nice. Fick mycket gjort!

Erbjöd mig snällt att annars ta av overallen och lägga in i en hästbox över natten, ge rätta lukten och skiten, därefter lägga den på gruset och köra lite fram och tillbaka med Jeepen för rätta mjukheten och användarmärken. Uppskattades inte. Så hoppas nu på lite mer jobb innan den riktigt skitig looken infinner sig. Vill tillägga att bilderna INTE är manipulerade. Det är SAMMA man på bilderna. Min älskade man. Bara olika stilar.

Helgen var full av överraskningar. Förra tisdagen ringde jag familjens mellersta gravida dotter som hade beräknad leverans av baby lö 7 sep och sa till henne:

- "Bara för din info så kommer baby komma till oss lö 7 sept. Inom tiden jag skall ta mitt första steg mot mitt framtida mål inom dressyrsporten"

Jag är så tacksam jag lever 2013. Hade det varit på 1600 talet hade jag hållt tyst för att inte bli bränd på bål. 

Så lördagenden den 7 september när jag precis är klar att sätta foten i stigbygeln fick jag den underbara nyheten att den lille killen är ute. 

Så där stod jag, smått fåfäng (?) sminkad dagen till ära (?) (borde uppfinna ridmakeup- eller kanske redan finns) och lät tårarna rinna ned för mina kinder. En fin liten kille har gjort entree och gör vår härligt tokiga familj lite större. Så tacksam för vad livet ger mig just nu. Tre härliga babysar på samma sommar. Letar ponny varje dag nu. En lagom ponny de kan lära sig att hantera hästar med. Tack till mina fina barn som ger mig dessa små härliga liv att få låna lite framöver. Har redan kontaktat SJ så de får en egen vagn från 08 området ner till Slätten. 

Så med lite utkletat smink fick jag verkligen samla ihop mig och min skakiga kropp och FOKUSERA på dagens tävlingsuppgift. Fokus är just det som varit mitt största problem. Har verkligen arbetat med att få till detta för mig svåra. Fokus. Fokus. Inte jämföra mig med andra. KOncentration samtidigt som jag är avslappnad. Å just denna häst kallar jag "Blibes mit mir". Stannar jag inte hos honom känslomässigt så bär det åt pipsvängen. Å dit ville jag definitivt inte i lördags. Okänd som jag är i detta landskap vill jag gärna ha ett bra rykte. Å det är inte att fara åt pipsvängen.

Så denna underbara lördag skedde för mig två underverk. Finast lilla killen kom som på beställning.

OCH

Jag hade kraft att fokusera och koncentrera mig på min uppgift. Hade mina tidigare "hjärnspöken" under full kontroll.

SÅÅÅÅÅÅÅ NÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖJD!!! 

Lovar att det var en salig jag som svävade fram på moln i lördags. Allt är möjligt bara vi kämpar tillräckligt mycket. Och lite till.