Hösten har varit en uppsammling efter flytt, få till rutiner och mycket kontorsjobb. Har därför inte tränat efter plan, mest underhållit hästar och mig själv. Nu börjar jag äntligen komma ifatt. Inte så jag hinner rida alla fem varje dag, men tre-fyra och fyran - femman får göra annat arbete. Fungerar ju bra när jag har unghästar. Nu kommer dock ett nytt år och unghästar blir helt plötsligt ett år äldre. 11, 7, 6, 6 och 5. Lite press här. Måste styra upp hästplan!

Boka in en hel dag (hur?) och riktigt gå igenom varje individ i stallet och göra up en långsiktig plan och kortsiktiga mål. Har ju ett stort mål 2019 men för att komma dit måste jag ju lägga upp delmål. Har nu bett familjens mellandotter att styra upp mig, vara mitt bollplank så jag kommer till skott. Fastnar annars i underhållsvärlden. En tanke att få mer tid i mitt liv är att sälja en av dem. Seriöst. Jag har en jag undviker att tänka tanken på- ok, kanske inte så ärligt, jag har tre jag absolut inte vill sälja om jag inte blir tvungen. Då återstår två. Å de vill jag inte heller sälja. Vilket j-vla lyxdilemma. Hade iaf "bestämt" mig för den ena är till salu. Punkt slut. Så var det träning för bortatränaren igår. Efter en veckas tuktning av valack som helt plötsligt tror att han är ett mirakel och att han fått tillbaka sina "kulor"  och uppför sig som en hingst så for vi iväg. Hur tänkte jag nu???

Oj oj oj!! Han va inte lätt första stunden. Efter 40 minuters bortatränaresröst in i huvudet i min nya hörsnäcka (se nedan) så kom valacken som för dagen var utklädd till hingst till "mitt-favorit-mantra" "Bliebs mit mir" (stanna hos mig) . För er oinsatta betyder detta mantra inte att hästen just stannar hos mig fysiskt och jag för dagen inte ramlat av och blivit hästlös. Det står för en själslig kontakt och hästen inväntar mina signaler och gör det jag önskar. Med denna häst är det ett psykologiskt pussel då han är så känslig att han blir rädd för sin egen skugga. (Lite ScoobyDoo varning modell gigantisk)

Vilken känsla. Vilken häst. Vilket ekipage. Vi dansade som på moln med just de små minimala osynliga signalerna bara eliten använder. 

Fick flera minuters lyckorus att känna mig som ett proffs. Det bara stämde. Har ALDRIG fått så mkt beröm av min bortatränare.

Så nu är den hästen inte heller till salu. Punkt slut. 

Men fråga mig om två dagar när han skall hingsta upp sig för de vackra damerna som huserar i stallet, då kan han var både till salu och billig som tusan. Slutkontentan är att jag förmodligen behöver vela, fundera, vela igen, diskutera, fundera och sedan fatta ett BESLUT. 

Men inte idag! En annan dag!

Har en alldeles egen hörsnäcka. Ett nästan måste för tanter i min ålder i ridhus som är som en hel insjö och en tränare som nästan viskar

Jag kan då koppla bort fokus på hörsel eftersom rösten är direktinledd i hörselcentrum. Fokus ligger då mer på känsla, kroppskontroll och utföra instruktioner. Har faktiskt kommit en bit på väg- för drygt två år sedan kunde jag inget av detta. Hade ingen känsla- definitivt ingen kroppskontroll, kunde inte utföra instruktioner och hörde inte ett smack av vad min hemmatränare i Sörmland sa. Vill passa på att tacka honom för allt tålamod han haft med mig under denna tid. För att han lagt grunden så bra. Att han inte bara gav upp. Tack!!!! Jag ser verkligen fram mot besök på torsdag av er alla tre.

Tänk om vi kunde koppla ihop. Hjärna och skor. ? Vi människor är ju så styrda av våra hjärnor. Komplext system som jobbar på egen hand om vi säger så. Nu är det ju så att vi faktiskt kan programmera så mycket själva, med egen kraft. Vi väljer ju varje gång vi får en tanke om vi skall låta den slå rot och dra oss ned i en negativ spiral eller om vi skall slå bort den och tänka positivt på andra saker. Det är faktiskt så enkelt. Om vi jämför med skor så kan vi ju välja efter liv och ekonomiska förutsättningar vad vi sätter på fötterna. Tänk tanken när du gått en hel dag i slalompjäxor hur tungt det är. Släpandes. Tekniskt jobbigt. Nya muskler skall användas. Å så känslan när du tar av dem. Som att sväva på moln. Allt blir så lätt. Till och med en stel elefant som jag känner mig helt plötsligt graciös. Åtminstone några sekunder tills verkligeheten slår mig. Tänk tanken efter en hel dag utomhus i regnet (vardag för mig) i fel skor. Djupfryst, irriterad och smärta. Så enkelt med ett par gummistövlar. Räddar liksom dagen och allt annat. Om jag personligen applicerar samma i mitt komplexa hjärnkontor så kan jag ju en blöt geggig mörk hjärndag välja om jag vill gå i ett par sandaler eller ett par gummistövlar. Självklart väljer jag ju gummistövlarna.

Min tanke idag är just varför vissa människor envisas att då välja sandaler i regnet? Att gå omkring lite sura, irriterade och frusna?

Eller väljer att gå i slalompjäxor mitt i sommarvärmen? Tungt, svettigt och släpandes?

Har inget svar- bara en tanke som följer mig.....

Nu börjar det närma sig. Underbart fina dottern från landetalldelesförlångtborta kommer att komma hem. Äntligen. Tio långa månader. Hon har en naturlig förmåga att träna, vara sund och äta hälsosamt. Hon fick liksom hela den dosen. Jämför vi med mig och hennes lillasyster som numera bor i samma hushåll så är vi en katastrof. Visst, vi tränar och rör på oss, ligger i blodet, djupt rotat i generna att vara i rörelse, så där är inget problem.

Sunda? Hm! Jo vi ser till att hästarna äter allt en tävlingshäst bör äta 4-5 gånger per dag och har en himla koll på mineraler, vitaminer och g-d vet vad.

Till oss själva? Oj. Oj. Börjar bli jobbigt nu. Hälsosamt? Törs knappt skriva hur kosten ser ut. Blir så synligt då.  

Den består till en stor del av naturliga råvaror, så långt är allt bra. Den naturliga råvaran produceras i stor skala i Skåne. Lysande. Vi tänker miljövänligt, korta transportsträckor. Vi pratar här socker. I alla former. Insmuget lite här och var. Fruktskålen brukar fyllas på med jämna mellanrum. Ser så fint ut med alla färger. Samma frukt brukar slungas ut med en himla fart när flugorna börjar lägga bo. Kanske lite överdrivet, men inte så långt från sanningen. Herre G-d känns som vi får "hon från TV" hit, den blonda aggresiva med ett efternamn som Barbies lillasyster. Äldsta finaste dottern kommer storma in och lägga upp allt skit vi stoppar i oss på stora matrumsbordet och ta oss i örat och fråga vad vi håller på med. Mina öron blir röda redan nu, kommer bli lika stora som "Dummer" i de sju dvärgarna. Hon kommer behöva ett helt oljefat för att fylla upp alla kaffekopparna. Askkoppen kommer vara lika stor som gödselstacken som nu börjat närma sig meternivån x 10x10 meter. Den brunsliskiga drycken från ett av världens mest kända varumärken kommer att fylla hela poolen (äntligen- även om de blir lite kladdigt) på dryga 68 kbm. Alla sockertorskars dröm att simma runt i C...-C...      Börjar bli lite svettig nu.

Den chokladtillverkande Sundbybergsfabriken kommer komma att utse oss till århundradets kunder, ge oss diplom och tacka för vi ökat deras aktienivå. 

Oj oj. Blir liksom lite väl synligt nu. Nedskrivet här. Tänk positivt. Hmmmmmmm! Oj oj! Hmmmm!!! Vad????

Vi är iaf hel nykterister. Kommer inte in en endast %. Totalt stopp. Det måste ju överväga och plussa på lite av de andra minusintagen? 

Hon har sagt runt den 18 dec. Vi har dryga 41 dagar på oss. Omställning. Barbieslillasysters kopia är på intågande!

Åh vad jag verkligen längtar av hela mitt hjärta

Så börjar det krypa sig på. Säkert och långsamt känner mina ben att det är dags. Kommer liksom smygande under tidig höst. Denna höst dock lite senare än förra årets höst. Börjar som små stickningar och jag tänker, näääää håll ut en dag till. Har redan laddat inför premiären. Är redo till tusan. I år blev det en ny lyxmodell i blått. Eftersom skiten ändå skall på så kan det ju vara skönt och fint också. I mitt jobb går det ett par om dagen. Ibland håller de två dagar. Jag pratar här om LÅNGKALSONGER. Vill liksom inte ännu påbörja förvandlingen till en Michelingumma. Gillar känslan av att vara så nära hästen som möjligt när vi jobbar tillsammans. Då kan faktiskt ett par långkalsonger på 0,5 millimeter vara i vägen. Värst är den gamla kasserade kliande varianten.

Har inte kommit underfund med hur jag skall fokusera på hästen, rida med känsla, titta mig i spegeln och dessutom klia mig samtidigt. Den andra värsta varianten är de som korvar sig. Som tillåter en skarv mellan avslut på ben och strumpa. Åh, känner riktigt hur irriterad jag kan bli av detta.

Nu har jag som sagt införskaffat den perfekta varianten. Sitter kvar där den ska. Hela vägen. Värmer. Är snygg.

För det har vi i min generation lärt oss. Hel och ren inunder för vi vet aldrig vad som kan hända. Ok, dags att bjuda på en historia, länge sedan sist. 

För precis 10 år sedan var jag med yngsta dottern på tävlingar. Viktiga ponnytävlingar i hennes dåvarande ponnykarriär. Den tid i mitt liv jag sprang fortast i karusellen. Så väl på plats får min kropp för sig att bara lägga av. Si så där. Givetvis på plan två på anläggningen. Med enbart en spiraltrappa upp. Jag ramlar ihop och allt blir svart. Någon vänlig själ ringer 112 och vips så står tre ynglingar från någon räddningstjäns i Sörmland och skall frakta ned denna kropp för en spiraltrappa på hästtävlingar. Hur det gick till har jag ingen aning om eftersom det fortfarande var så att säga ganska svart. Vär inne i den blinkande bilen så börjar de knäppa upp än det ena än det andra för att fästa EKG. (Hjärtmätare) Minns att jag skriker att inte släppa ut de förr i tiden välformade mjölkbehållarna som för dagen sinat och inte är för allmänheten. Även om de vill hjälpa en kvinna i nöd. STOPP! Fick väl ge med mig då jag förstod allvaret. Eller inte! Sen kom det till nästa punkt. Byxa av. Det fick mig verkligen att kvickna till. Av någon anledning hade jag missat tankesättet med hel och ren under denna morgon. Ok hel och ren var jag, men i vad? Jo ett par hedeligt ärvda (? nya) gamla, och då menar jag GAMLA blå ullmammelucker. För er yngre som läser detta får ni slå i lexikon vad det är. (menar googla) Tillverkas förmodligen inga mammeluckor längre. Tack! Eftersom jag nu är fåfäng och vid detta tillfälle även led av illaluktande arbetande fötter så slutade historien med att min dåvarande man hittade mig på ett sörmländsk sjukhus med ett par blå ullmammeluckor, mjölkpåsarna kvar, samt ett par stora härliga ingådda hästskitluktande boots på. För där gick ta mig f-n gränsen. 

Hur det gick med dottern? Jo tack. Hon kan hon. Storasyster sa till henne att allt var ok med mamma (?) så hon gick in och red och vann. 

Så denna sommarsäsong avslutar jag med imorgon att sista dagen rida utan för att på torsdag glida i mina nya fina hela rena lena långa okliande välsittande blå. Välkommen vintern och farväl till blå kliande ullmammelucker!!

Rutiner i kollektiv. Som flertalet av er vet så bor vi ju flera i detta kollektiv. För att vara exakt 6 vuxna (+1) och en baby, utöver alla dem håriga på fyra ben och alla miljoner oinbjudan bitandes monster med vingar. Babyn är ju glatt ovetandes om vart han hamnat. Han är så nöjd med sin sömn, ren blöja, mat och kärlek. Ok! Sin bilmobil också. Fint upphängd vid skötbordet. 5 olika bilar som snurrar runt. Vilken äkta glädje varje gång han blir ditlagd för materialvård. Så enkelt liv. Vis av erfarenhet är min personliga teori att de grundläggande behoven såsom babyns behöver vara tillfredsställda för att vi skall fungera. Och för att dessa skall fungera behövs rutiner och ramar. Då fungerar hans liv riktigt smidigt. Eftersom jag arbetar mycket med hästar som är likadana, grundläggande behov samt rutiner så är jag så präglad av detta. Lever så själv till fullo.

Under hösten har jag med all kraft nu försökt implementera detta i detta patch-work-internationella-kollektiv jag lever i. Wow! Tar energi vill jag lova.

Är ju en brokig skara homosapiens med alla härliga personligheter, styrkor och svagheter, modersmål, uppväxt, minnen, ideal, humor och humör väl packade i deras personliga ryggsäckar. Som skall samsas, visa hänsyn och ta hand om varandra. WOW XXL!!!

(Mest facinerad är jag över denna (+1) som också bor här. Syns inte. Hörs inte. Och jag har gett den namnet "någon". Den känner de flesta färdigvuxna individer till. Den där "någon". "Någon" annan kommer och tar reda på det individen för tillfället själv skjuter upp att ta ansvar för. "Någon" brukar finnas både i familjer och på arbetsplatser.)

Men envis som jag är och vis av min nu flerårig erfarenhet så vet jag att när rutiner sitter så blir en grupp mycket smidigare. Behöver inte ifrågasättas så mycket över vardagliga saker. Och mycket mycket mer som jag inte ids dryfta här. Alla får mer kvalite och tid till andra intressantare saker. 

Nog om detta... min tanke under en period nu är mer vad vi människor idag väljer att fylla våra liv med på tiden vi inte tillfredsställer de grundläggande behoven. Hur många av oss skulle vara nöjda med att ligga på rygg och vara exalterade av en gungande flerfärgad träbilmobil? Ingen.

Så många människor idag är så uppskruvade och stressade i en slags jakt på lycka som de inte vet vart de skall hitta. De skall fylla sina tomluckor med tv, internet, mobiler, aktiviteter och gud vet vad. Inte mycket tid för reflektion och återhämtning. Har funderat mycket på detta de sista dagarna. Jag personligen har ju verkligen varit en av alla som sprungit snabbt- om inte snabbast - i ekorrhjulet som skall producera lyckohormoner. Nu är jag tacksam för att jag på något vis hoppat av, eller om jag nu slungades ur för det gick för fort?

Nu ägnar jag mig åt rutiner, grundläggande behov och funderar på att sätta upp en alldeles egen modell större trä mobil i taket att titta på, liggades på rygg och sprattlandes med benen och vänta på "någon".

Naturens krafter. Mäktigt. Imponerande. Vad lite vi människor har att säga till om egentligen. Vi var väl förberedda här på vad som kanske skulle komma. Hela dagen laddade vi vatten i hinkar till hästar, fyllde upp ved i hus, konservburkar påfyllt samt plockade in ALLT som kunde tänkas flyga iväg. Snyggt jobbat. Så blev det höstfint i trädgården. Tack. Positivt. KLara till 12.00 Nyheterna sa att i vårt område skulle det börja runt 16-tiden. Sedan blev det en snabbvariant med träning av hästar som definitivt skulle vara inom stängda dörrar innan det brakade loss. Och det gjorde det. Wow! Vilka makter. Vilket skådespel. Stundtals trodde jag fönsterrutorna skulle braka sönder. Nu hade vi en riktigt skän kväll med lite spänning och både hus och stall stod kvar. Frid och fröjd. Vi klarade av vår första storm i södra sverige. 

Sedan började det "roliga". Upp som vanligt kl 5 för kontorsjobb. Icke sa nicke. Ingen service. Varken på telefoner (vi har bara mobiler här) och inget internet. ?????? Eller hur!!! Hallå. Vad gör jag då? Hur skall jag jobba då. Går ju liksom inte. Hela kontoret är uppbyggt på en dator, internet och mobil. Å så mig då förståss. Efter att ha rensat runt lite i laptopen i två timmar så beslöt jag mig för att ta en semesterdag från kontoret. Har ju inte haft det på riktigt länge så det kändes gott. Nästa steg. Hade tid hos BVC till den lille för de återkommande vikt och längdkontrollerna. Så på med lite fina rena kläder. Lite foundataion till dagens ära. Så. Blev ju ett lyft. Såg ju riktigt normal ut. In i bilen med mamman, babyn och så jag. Jaha! Eller hur????? Hur gör vi nu då??

Ca 100 meter ned på vägen så hade stormen placerat en vägbom i naturlig tappning. Jaha! Bara backa tillbaka! Gilla läget som jag då brukar säga. Eftersom vi nu var "uppklädda", babyn somnat skönt i bilstolen så beslöt vi oss för att ändå köra lite till. Sladda ridhus och utebana. Allt i sin ordning. Sedan får vi nästa ide. Sladda grusplan. Vet inte om det var min ide eller dotterns. När vi nu sitter i bilen, uppklädda och fina, med en halvtrasig järnsladd med två stenbumlingar som tyngd, en bil med noll svängradie på, på den halvstora gårdsgrusplanen så kommer en besökare. Foderleverans. Skulle betalt för hans tankar över denna syn!!! Hu slutade detta då? Jo chauffören och mannen i huset å svärsonen hade fullt sjå i över två timmar med motorsåg att få bort den naturliga vägbommen. Nu är vägen fri igen!

Har faktiskt kapitulerat. Har nu en dygnsrytm som börjar si så där kl 5 varje morgon när den lilla babyn vaknar och vill ha påfyllning av flytande föda. När detta är klart börjar mitt letande. Å jag letar. Å letar. Å jag har en förmåga att bli aggresiv när jag letar och inte finner. Efter vad? De där j-vla extra ögonen som blir mer och mer beroendebehov för att klara mitt arbete. Laga mat. Handla och annat smått och gott. Har nu ökat till styrka +2. Har bara ett par. Som jag nu letar efter varje morgon. Hur svårt kan det vara? Är ju verkligen en rutinmänniska så då borde jag ju lägga dem på samma ställe varje kväll. Eller?

Om det nu vore så enkelt. Har visst fått en vana att i min vilostund, brukar infalla ca kl 20.30-21.00, i min favorifåtölj i mitt favoritvilorum med brasan i full aktion SOMNA. Inträffar efter några raders läsning i boken eller dagstidningen. Tar några minuter. Sittandes med de behövande +2.0 på. Allt frid och fröjd.

När jag sedan blir väckt för att fortsätta skönhetsvilan (den behövs verkligen) i sängen så har jag någon sömntanke som jag inte förstår. Jag tar av dem "på vägen". För er som inte varit här är det faktiskt en LÅNG inomhusväg från min favoritfåtölj i mitt favoritrum till min horisontella dygnsviloplats. Många ställen jag i mina sömntankar jag kan få för mig att lägga dem på. Så varje morgon är nu likadan. Hetsar upp mig till irritation när jag yrvaket springer omkring och letar efter +2.0. Hur svårt kan det vara?

Så på grannbyns affär igår kapitulerade jag. Totalt! Införskaffade ett par nya +2.0 som bara skall få bo på kontoret. Fastkedjade. Underbart. Vilka lugna mornar jag kommer få denna vecka. Så hur svårt kunde det vara? 99 svåra kronor! Så mina kära läsare. Denna morgon började underbart - dock en timma tidigare eftersom jag glömt ställa om manuella klockor - med mina nya +2.0 liggande på plats på kontoret. Var jag hittad de andra? Jaaaaa, i morse låg de på en hylla (?) på promenadvägen från favoritfåtöljen i favoritrummet till min horisontelladygnsviloplats där de aldrig legat förut. Aldrig. 

Höstlov. Fullbokat. Tråkigt för er som inte fick plats på lovet. Gick fort att boka upp detta paradis. Vi har 3-4 platser där vi smidigt kan erbjuda sovplats, men känns som vi skulle behöva 10 platser. Finns iof utrymme men inte tid eller budget för att iordningställa detta just nu. Vill nog prioritera 357 andra saker först. Vi har två killar från Tyskland här i över en vecka. Bra för oss som vill ha gratis språkkurs. Sen kommer lilla systerdottern på söndag. Nu är hon ju inte liten längre, men allt är relativt. Den yngsta av barnens kusiner. Så blev det fullbokat. När en lämnar nästa fredag så kommer två nya. Tur vi har en kalender så vi har koll på in och utcheckningar. Tips till er som är sugna på att komma. Var ute i GOD TID gällande jullovet, februarilovet och påsklovet.

Vi har nu en "bokning" 17/12 till 7/1 2014. En långliggare som jag verkligen av hela mitt hjärta längtar efter. Fantiserar hur skönt och mysigt vi kommer att få det. Kommer skämma bort dem otroligt. Hela tiden. Älskade älskade fina underbara kära dottern och hennnes livskamrat kommer då äntligen hem efter NIO MÅNADER. Som en hel graviditet har jag saknat, längtat, saknat ännu mer och längtat mest. Vet att de uppfyller sina drömmar där i landetalldelesförlångtborta. Vet att jag är en av dem som verkligen tycker människan skall göra det man vill under sitt liv- inte sitta och gnälla och bli bitter.Go for it. Pröva. Misslyckas. Pröva igen. Lyckas.

Men lite ego får jag nog vara. Landetalldelsförlångtborta kommer hädanefter inte ingår i min värdering när man skall uppfylla sina drömmar/mål eller vad det nu är. Kommer hädanefter tycka att en 2 timmars flygresa är max avstånd till en mor när man skall uppfylla sina drömmar. Helst skulle jag kunna bygga fyra villor på denna underbara mark och ha barnen och deras familjer här. HÄR!!! Gillar inte det moderna samhället att man skall bo för sig själv. Ett ämne jag kan skriva spaltmeter om. Återkommer! Nu gled jag ifrån ämnet med vandrarhem. Kanske skulle prioritera att bygga några sovplatser till och öppna vandrarhem- Bed&Breakfast - eller Bo på landet eller "Work and sleep" eller vad det nu kan heta. Verkar ju finnas en marknad för detta. 

Tittar fortfarande på område 8. När jag tittar på vädernyheter i dagstidningen. Först går jag på 8an och inser att jag numera bor längts längst ned på 12an. så häftigt. Hitintills har det en varmare färg än område 8. Och solen är uppe längre innan den går och lägger sig. 25 minuter just nu. Det är mycket när vi börjar närma oss den mörka årstiden. Varje minut känns värdefull. 25 minuter mer ljus varje kväll. Nu tittar jag iof sällan på vilket väder det skall bli nästa dag. Det blir det det blir - och jag får klä mig efter det. Har ju mina utomhustimmar 365 dagar om året oavsett vad som står i dagstidningen. Oavsett om det är mörkt eller ljust. Men här är lyx. Så många utomhuslampor. Minns med fasa alla år jag trevat, snubblat och svurit i mörker. Känner att kylan är ok, men mörkret? Men som sagt, här har "något" i tidernas begynnelse tyckt som jag. Så många lampor. Och knappar. Nu börjar jag hitta varje knapp till varje lampa. De är fiffigt upsatta också. Varje stallmänniska har det i kroppen att släcka stallet och allt bara blir kolsvart och man skall treva sig hemmåt. Ibland panikspringa om man har en obehagligt växande fantasi som fortplantar sig i 100 km i hjärnan. Och det händer faktiskt. Mörker triggar igång fantasin. Men här. Här kan jag lugnt släcka i stall och jag har fortfarande BRA ljus utanför som visar vägen till huset. Och där finns knappen som släcker ned det sista i stallet. En detalj som berikar min kvällstur i stallet. Så smart! Gör mig faktiskt lycklig varje kväll. Väderområde 12 med några minnuter ljus plus samt en kanpp som leder mig hem i ljus.

Åh! Så hände det igen. Det bara liksom händer så där. Jag är faktiskt helt oskyldig. Det kom en ponny- till!

Nu en modell större. Så fin. Så cool. Via kontakter- gamla goda- så hamnade han här. Han är fyra år och har en riktigt fin härstamning. Hoppar enligt säljaren stort och fint som ett "halvblod", som sin morfar som gårr SVÅR-hoppning. Han har energi. Han är nu mellersta dotterns projekt 2014.

Ridas till, dresseras, uppfostras, tränas och ha siktet på unghästchampionat för 5åringar. Spännande. Under min vistelse i Tyskland i somras upptäckte jag att det var flera vuxna som tävlade ponny i de högre dressyrklaserna tillsammans med hästar. Tyskarna har en högre prestige i att en vuxen rider ponny. Har funderat på varför vi inte värderar detta lika högt. Eller gör vi det? Måste vara optimalt att få en ponny inriden/tillriden och tränad av en person med flerårig erfarenhet, kunskap och ledarskap. Vi tog ut honom första gången igår och visade honom speglarna i ridhuset. Mums vilken läckerbit vi fått- Igen!

Och med honom kom en hög med härliga minnen från förr- Ponnyåren med tjejerna slog till som en ljummen vind i min hjärna. Positiv energi. 

Vi har nu FEM inneboxar och TVÅ uteboxar kvar. För uthyrning. Inte för egen användning. Har låst dem med hänglås med kod som jag glömt bort. Eller inte.