Så var det dags för ett experiment. Igen. För två veckor sedan lite mer exakt. Eftersom jag gillar att ifrågasätta saker och ting. Vardagliga saker. Så hade jag kommit fram till när jag ifrågasatte mig själv att jag är styrd och snudd på beroende av 3 saker i mitt liv. Nåväl, jag är beroende av många fler saker, och styrd av lika många till. Men vissa saker stör mig och andra är liksom hjälpmedel. Jag vill kunna använda mig av sakerna när jag vill, inte som om de ropar på mig och jag känner ett sug av att använda dem. Vilka prylar hade jag retat upp mig på nu då??

Klockan! Mobilen! Datan!

Jaha! Projekt övertalning till familjen var ingen övertalning alls. De sa JA innan jag ens hade pratat klart. Härligt. Så fredag eftermiddag för 2 veckor sedan så plockades ALLA klockor bort, alla mobiler stängdes av och samlades in, datorer och paddan av. Härligt! Skum känsla. När lägger man sig? Svar: när man är trött! När går man upp? Svar: När man vaknar! Riktigt riktigt härligt. Det moment som var lite stressande var familjens "lillemansmattider"... När åt han sist? Är pipet nu hunger eller sömn? Fick ju anstränga oss lite mer än vanligt och scanna av honom. 

Slutkontentan av denna helg var att vi var riktigt avslappnade, hade mer tid som blev över istället för att lägga tiden på dessa tekniska prylar, vi var NÄRVARANDE utan blippande och pippande i mobilerna, utan ständig koll på klockan "vad- som- skall- hinnas- med- innan- klockan -x".

HÄRLIGT!

Igår var jag ute på vift. Någostans mellan Y----d och S--ri-hamn. Österlen som det kallas. Hela 89 km utanför grindstolparna. Wow! Inte ofta det sker. Och definitivt inte utan "hästrelation". Nu var vi på caféturné. Wow! Hade tänkt mig ett litet stillsamt jobbmöte med min manlige kameleont, chefen-mannen-bästa vännen, i bilen. Men men. Det var inte vad den lille 8030 grammaren hade tänkt. Att sitta ensam i baksätet fanns inte i hans värld. Jeepens baksäte var ett enda stort monster så jag fick snällt sitta bak och sjunga "Bäbä-vita-lamm" i 30 minuter. Många gånger blir det. Vet inte om han somnade av tristess eller trötthet efter ett visst antal kilometer.

Väl framme så motsvarade cafeét mina förhoppningar. Så jag laddade på. Både på brickan för stunden och i kartong för hamstring. Vet ju aldrig när jag kommer ut eller dit igen. Åt mig proppmätt och sockrade upp "lite" on top. Plus att jag fick två "små" papperspåsar med mig i händerna vid avfärd. Blev lite hemmagjord närproducerad marmelad, hallonsaft, balsamvinäger, surdegsbröd, gräddbulle, morotskaka, cheescake och lite till. Så vid hemfärd kände jag mig riktigt nöjd. Så dock inte lillemannen eftersom ensamjeepmonstret fortfarande var kvar i baksätet. Samma visa igen. "Bä-bä-vita-lamm" i 45 minuter innan accepterade situationen. Mellan verserna hann jag få i mig en gräddbulle. Socker har visst en lugnande effekt på gamla mormödrar sjungandes samma barnvisa om och om igen. Middag var ingen idé vid hemkost straxt innan 19. Men kan avslöja att det var inga som helst problem att få i sig en halvmeter hög äkta himmelsk god morotskaka straxt innan mina ögon slöt sig. 

En härlig helg med uppladdad energi. Vi får ju som sagt besökare hit. Ganska ofta numera. Härligt. Vi kan dela in dem i tre olika kategorier. Gäster är den typen av människor som det blir lite av röda mattan för. De kan tillhöra någon i familjens vänskapskrets för mig lite okända eller för mig kända som vi bjuder in/de bjuder in sig själva. Första gångare. Lite fullservcie, dock inte roomservice. Men det är de bara en gång. Gång två hamnar de genast på vännerlistan om de inte redan var där innan. 

Då skalar vi ned servicen och de blir lite mer vardagligt. Härligt. Å sen har vi min favoritkategori. Sådana jag känner. Sådana jag haft nära och långt borta och nära igen under många långa år. Sådana som bara finns. De får självklart grundservicen. Men sedan händer det där riktigt härliga. De kliver in och tar liksom över. De ger mig service. De hittar i mina skåp. De kan min spis. De ser motorsågen och/eller dammsugaren som en gammal vän. De tar för sig och ger av sig själva. Underbart härligt. I denna kategori finns också en uppdelning. Ute- och innefixarna. Fick en funderare i helgen och skall framöver vara lite smartare och se till att de kommer omlott. Härligt. För här finns en aldrig sinande ström av jobb, både ute och inne. Och tillhör man som jag- gränslandet till manisk arbetsnarkoman så är det som julafton när de dyker upp. Både de som jag känner som är ute- och de som jag känner som är innefixare. 

Denna helg gav mig skön avkoppling, värdefulla samtal att reflektera över, en utegrill som jag redan trodde jag hade (tack) några välbehövda kilo att plussa på de numera hängande skärpföresedda jeansen och när de for en frys full med ärtsoppa och kanelbullar. 

Härligt. 

Ni är alla välkomna. 

Gäster, vänner och sådana jag känner. 

Passar bara så perfekt! Min nya kollektion av handsydda handskar i finaste läder. Dregglar. Prövar. Känner. Njuter. Gränsfall till en varning här. Men de är bara så perfekta. 7.5 är min storlek. Mmmmmums! Hur gick det här till nu då? Det frågar jag mig ofta skall ni veta. Ibland kan jag svara mig själv, ibland har jag ingen aning om hur det gick till. Den här gången vet jag. 

Under min sommarsejour i Tyskland förra året så råkade jag läsa (eller hur) en tysk hästtidning. Kollade bilder iaf. Hittade ett reportage om handsydda ridhandskar. Går att använda till annat än ridsport också. Och nu för tiden är allt så enkelt, bara några klick bort så att säga. Så efter 7 veckor kom en viss lantbrevbärare med mina specialbeställda handsydda läderridhandskar. De används nu dagligen både i stallarbetet och under ridpassen. Håller fortfarande. Facinerad. Är för mig unika. Kärlek. Äkta kärlek. 

Veckorna gick och så kom det ett mail från det tyska företaget om jag ville göra en recension? Självklart delade jag med mig av kärleken 

(den här gången iaf) OCH föreslog samtidigt att jag kunde bli deras återförsäljare i Sverige och Skandinavien. Har ju inget annat för mig här på landet. (eller hur) Så nu är det klart! 

Först lilla kollektionen har kommit. Mums! 

Stora säljkollektionen under beställning. Åhhhh! 

Å min "lilla privata" kollektion kvarstår. Dreggel!

Hemsidan under konstruktion av proffsen i landetalldelesförlångtborta! Snart kan ni börja beställa....

Handsydda i underbaraste läder. Som handen i handsken. 

Det var ju det här med lugnt livet på landet. Vi jobbar verkligen för ett lugnt liv på landet. Som jag sagt tidigare så styr jag inte alltid själv. Det finns en hel del medverkare i mitt liv som ser till hur min planerade dag blir oplanerad. Planeras om. Planeras om - igen. Så i morse steg jag upp i godan ro, babyn i huset sussade fortfarande. Slog igång kommunikation med yttre världen. Och plupp så förändrades dagen. Text

-"vi har visning i Ljung......hed kl 8 för köpare från Mexiko. Hinner du?"

Klart som korvspad. Triggar ju igång på vissa saker. Omplanering. Så i rask takt väckte jag mannen, sorry på hans sovmorgon, gav över ansvar på baby. Tog tag i klippmaskin, för inte visar jag en häst för köpare från Mexico som är oklippt. Nähädu! Så då kom det sig att jag klippte ena pållen kl 06.45 fortfarande i pyamas och kuddavtrycksränder kors och tvärs i skinnet på höger ansiktshalva. Tar ju lite längre tid idagsläget att bli av med dessa kuddavtryck då huden blivit lite slappare. Men bara lite längre tid och bara lite slappare. Sätter sig liksom djupare. Så var då hästen klar för några liter "sista-minuten-räddning-pälsglans".... då kom nästa sms.

-"köparen har blivit akut sjuk så hela visningen ställs in".

Jaha! Stackars han då. Dags för dagens omplanering nr 2. Kl 07.30. Eftersom jag då fick extra tid som jag egentligen inte haft så kunde jag då ju börja med projekt ommålning av mörka hallen. (?) Som inte längre matchar med intilliggande nymålade lilla toaletten. 

Nu är kl 10.07 och jag går enligt omplanering nr 3. Ena hästen nyrakad, hallen tömd och straxt borskruvade hängare, ombytt och klar för tre träningspass i ridhus. Dusch! Kontorsjobb därefter. Allt under kontroll. Härligt. Får se hur många gånger under dagen vi omplanerar för att lösa ännu en lugn dag på landet.

Veckan har bara börjat. Och livet på landet är ju inte så lugnt. Jag har nu lagt till Manager på mitt visitkort. De gick vidare i utvalet till reklam/informations film. Så igår togs det nya och fräschare bilder. Herre min skapare. Posé på gården. Och stora hunden modell grå slank med på en bild här å där. Hoppsala. Fick nu ett telsamtal att fått rollerna. Herre min skapare. Och de vill ha med stora hunden modell grå. I filmen. Herre min skapare. Om 1,5 vecka. OK? Nu skapar vi ordning och reda i kaos som uppstått. Prio 1. Socialträna stora hunden modell grå. Prio 2. Socialträna stora hunden modell grå. Prio 3. Socialträna stora hunden modell grå. Prio 4. Socialträna stora mannen modell silver i pälsen. Prio 5. Socialträna stora hunden modell grå och stora mannen modell silver i pälsen. Tillsammans. Kanske kan ringa Cesar på tv? Eller ponnyakuten? 

Ni som känner oss väl får nu ta ett djupt andetag. Föreställ er nu bilden framför er:

En härligt regnpiskande dag på en skånsk blåsig strand. Min man som inte har tränat och är kompatibel med den stora hunden modell grå. Promenerandes i harmoni. Där han skall simulera hjärtinfarkt. Samtidigt kommer sonen i huset i sina slimmade cykelkläder cyklandes på stranden, hoppas inte det är så djup sand, och skall rädda honom. Herre min skapare. Kan se hela bilden framför mig, hur mannen faller ihop, hunden modell grå får panik och slickar honom i ansikte (mannen blir dränkt o hunddreggel, vi pratar litervis här), sonen i huset skall rädda honom, fastnar med skona i trampan, är en sådan cykel cyklisten måste låsa fast skon i... Hunden modell grå får än mer panik...Och så uppstod kaos. 

Tagning 23.

Tagning 24.

Tagning 25.

Fortsättning följer......Nu vill jag ut och träna....Prio 1.

Har man skaffat sig fem hästar så har man. Lyckas man dessutom få till det med träning där tränaren kommer hem till gården så är det BINGO.

I förrgår körde vi generalrepetition. Allt förberett. Energipåfyllning. Kaffe. Körschema till bäst-högra-handen tjejen. Kläder till varje enskild häst, dock inte ton-i-ton på repetition. Vi klockade och klarade uppgiften. Galant. Härligt. Så kom då torsdagen, ny tränare, hästar lindade och klara för sina pass. Jag satt i sadeln från kl 12 till 18. Bara byte av häst under timmarna. Wow! Koncentration och fokus (på danska) i sex timmar. Wow! Min högra hand servade hästarna i rätt kollektion och rätt tidpunkt. Är så nöjd!!!

Eftersom vi inte filmde så har jag sparat allt i mitt huvud. Det känns lite fullt idag så att säga. Kroppen är helt ok- konstigt nog- borde väl ha lite ont här å där. Men icke. Är nu fulltankad med värdefull kunskap att träna vidare med på varje enskild häst. Är ju så att säga ett hästjobb att klara av detta projekt- utbilda fem hästar samtidigt- med minimal erfarenhet från dressyren och dess konster. Fick bekräftat igår att jag har gjort helt rätt och är på rätt spår! 

En underbart skön torsdag som slutade med att jag föll i gråt. Av ren härlig glädje.....

Livet på landet är minst av allt lugnt. Tanken att bosätta sig i skogen är väl lite av att söka sig lugn och ro. Inte så mycket som händer. Nu är det nog så att det händer en massa ändå. Vi liksom inte gör något för det- det bara blir så. Ett upprepande tema i mitt liv. Och min mans. Nu skall vi inte spekulera om vi är bidragande orsaker eller om händelserna bara söker upp oss. Så nu kom det sig så att i förrgår fick jag ett mail från en i mitt nätverk som sökte far och son till en reklamfilm. 2 dagars jobb för 10000SEK (tiotusenkronor styck) och undrade om min man och styvsonen var intresserade? Frågan ställdes och ni kan bara gissa vilken explosion det väckte. Jo visst var de det. Fantasin flödade starkt. 

- "Min man och G Cloony på röda mattan tillsammans"

- "bara början på en ny inkomstbringande karriär"

- "vänta bara tills någon känd regissör upptäcker deras talanger"

JAHA!!!!

Och så blev det då dags för provfilmning. Här på gården. Jag tackar han där uppe att jag inte kunde vara med. Jag hade inte gjort det bättre om vi säger så. Min mans uppgift var att spela en 55-årig man, jo han ser lite äldre ut med skägg, som får hjärtattack. Här pratar vi inte om någon reklam för badbyxor eller vissa märkeskalsonger, nä läkemedelsreklam. Spela hjärtattack. Framför kameran. Min man som är blyg och "lite asocial". Och inte hunnit träna på uppdraget- få hjärtattack. Kanske inget han övar på bara så där ifall någon skulle komma att fråga honom om han vill vara med i en reklamfilm.

Styvsonen skulle cykla omkring. Lite orättvist kanske med tanke på att han tävlingscyklat och det inte är en direkt prestationskrävande roll. Nåväl. Det hela tog i runda slängar max en timme. Filmen är nu på väg till uppdragsgivaren. Nu kan vi bara vänta och se. Men den gemensamma känslan är att min mans karriär var intensiv, riktigt kort och snart över.

Två viktiga ord i mitt li. Måste bara ha balans och kroppskontroll för att nå mitt mål inom hästsporten. Inte bara det iof. Behöver ju en hel del till såsom hästar lämpade för ändamålet, foder, stall, ridhus, tränare, stöd från familj, förståelse från vänner, tid, tålamod, pengar, mer pengar, envishet, diciplinera och lite till. Känns som jag har fått koll på detta. Så nu jobbar jag med balans och kroppskontroll. Vi pratar här precision . Jag har väl aldrig varit smidig, även om jag en period i mitt tidiga liv fick för mig att dans jazzbalett.. ??? Hur tänkte jag då? Dålig självkännedom. Var ju bara 7 år. Fungerade en termin, tills vi skulle uppträda på scen och jag fastnade i elsladd och for ut på mage i en himla fart. Så där tog den karriären slut. Nåväl, efter 49 år saknar jag fortfarande den kroppskontroll jag skulle behöva. Om ni tänker er att en häst känner en fluga på sin hud, så kommer jag med en hel del kilon som förflyttar sig efter egen förmåga. Så det jobbar jag med just nu. Att hitta mina muskler, min kropp, och kunna styra den så hästen under mig förstår och följer min vikt och balans. Jaha, hur svårt kan det vara? Vi pratar här ju precision. Riktigt spännande. Små små signaler, små små viktfördelningar.... Ännu mer spännande. Vi pratar här om precision. Balans och kroppskontroll!

Visst finns det likheter. Fantomen och jag. Han har en varg, jag har en hund som tror han är en varg förklädd i schäferkläder. Fantomen har en häst, ok, där passar det bara till en viss grad. Jag har ju några fler. Men den största likheten är att han ibland tar på sin rock och lämnar de stora skogarna och ger sig ut på gatorna bland alla andra människor. Så skall gör jag också ibland. En stor händelse. Idag är en sådan. Jag skall lämna de stora skogarna, sätta på mig rocken och ge mig ut bland vanliga människor. Det händer som sagt inte så ofta. Har förberett mig med nytvättat hår. Det händer inte heller så ofta. Utsläppt. Det händer inte heller så ofta. Jeans, tröja och nomala vinterskor. Det händer inte heller så ofta. Den lilla väskan med ett visst innehåll som är magisk för att maskera mig till total oigenkännlighet plockas fram. Det händer inte heller så ofta. Idag är en stor dag. Jag skall lämna de djupa skogarna och ge mig ut och vandra på gatorna. Så visst finns det likheter.