Det finns två "klocktider" som dominerar mitt liv. Andras klocka och min klocka. Kan enklast beskrivas att Andras klockor styr min tid. Andras tid är för mig ofta opåverkbar. Där ingår exempelvis tiden jag behöver anpassa mig till. Tiden som vi människor behöver för att hålla igång ett strukturerat modernt samhälle. När bussarna går. När jobben börjar. När skolorna startar och slutar för dagen. I och för sig dåliga exempel eftersom jag inte åker buss, har ett kombinationsarbete där jag kan styra ganska mycket vilka klockslag jag jobbar, och skolan är avklarad för en stund framöver. Ju mer livserfarenhet jag får ju svårare har jag att hålla mig till detta. Andras klockor. Tidigare kunde jag vara en riktig tidsfacist. Nu har jag styrt om så jag inte behöver på samma vis. Nu känns det inte lika viktigt. Fast jag vet jag måste. Ibland. Känns lite som jag blivit allergisk mot andras klocka. Kliar lite. Nyser och fnyser lite.

Gillar min klocka mer. Vi kan kalla den stallklocka. Där är det det som sker som styr. I stallklockan behöver jag ibland andras klocka för att kunna träna, tävla, osv. Då är det skönt jag är diciplinerad. Men den vardagliga stallklockan. Den som egentligen inte finns. Den sköna tiden, när jag kan pyssla på i lugn och ro. Träna tills det känns bra. Liksom glömma Andras klocka. I min familj så vet alla om min stallklocka. Om jag säger jag är hemma till kl 15- då räknar de inte hem mig före 17. Tror det är ett välkänt begrepp för hästfolk. Jämförbart med den "akademiska kvarten". I stallklockan försvinner liksom tiden. Måste vara något magiskt med den. Stallklockan och Andras klocka är inte synkade. Inte alls. Tittade på andras klocka i dag, och insåg att jag satt och tränade sista hästen, en fredagkväll kl 19.30. Tror inte hästen hade någon synpunkt på det faktiskt. Inte jag heller. Fick däremot igång en tankeställning, vad gör andra människor i sitt vanliga liv en alldeles normal fredagkväll kl 19.30? 

Var intressant. Riktigt intressant. Jag, mannen, värdparet, deras vuxna dotter samt två andra par närmare pensionsåldern är inbjudna.

I den tyska trädgården. Lite småkyliga vindar. Jag var i tid (realtid-ej stallklocka) , finklädd (rena jeans och en fin tröja måste räknas som finklätt utifrån situationen) och skulle nu alltså uppföra mig. Enkelt eftersom språket hindrar mig från att göra så många tabbar. Behöver påpeka att de flesta tyskar jag mött är urusla på engelska. De har tyska som både första och andra språk, ibästa fall lägger de till franska som tredje språk. Samt allt är dubbat, de hör inget annat språk än tyska, tyska och lite mer tyska. Att se på tv i Tyskland är en parodi för mig. 

Stämningen är lugn och skön och jag känner att jag har flyt i uppförande. En av männen berättar gladeligen sin historia om 4 månaders vistelse i Sörmländska Stallarholmen när han tog sin student. Han är riktigt lycklig då han får berätta (på tyska) om akvavit, bilresor och långa festnätter ute i Stallarholmsbuskarna. Det är det han minns mest. 40 år senare. Snabb kalkylering så var han i Sörmland på 70-talet. Ljuva 70-talet. Förstår att han gillade Sverige. Han är riktigt stolt när han på ren svenska säger:

-"ska vi dansa"

Varpå jag är snabb i repliken på det språk jag känner till.

- "NEJ tack"

Så går det när tungan är snabbare än hjärnan. Eller för att jag äntligen fick tillfälle att öppna munnen och säga något på mitt språk. 

Får mig genast att tänka på en annan historia värd att dela med mig av.

Är i UK på tjänsteresa, stämningen är på topp, vi har gått samman med ett annat stort bolag och fått nya kollegor. Jippi!

Detta skall efter middagen förevigas med samtliga samlade på en stor stentrappa och här skall fotograferas.

Så vi alla riktigt kan minnas händelsen. Jippi! En personal är utsedd fotograf och vi andra står där och ler, säger "cheeeees" på löpande band. Jippi.

En av mina nya kollegor vänder sig då mot mig och frågar vad vi i Sverige säger när man i UK säger "cheeeees"?

Jag tittar glatt på honom och ljudar långsamt....

-"OOOOOOSSSSSSST"

Och det måste vara här jag skapade mungrimasen som blivit så modern. Ni kan inte ha missat samtliga flickor/yngre kvinnor som lägger ut sina bilder både här och var, på FB (Facebook) Instagram och alla möjliga forum, dessa ständigt överdrivande putande munnar. Har länge funderat på vad dessa flickor gör med munnen, men det har nu gått upp för mig att de bara säger

-"OOOOOOSSSSSST" 

Tillbaka till lördagen. Maten var underbar. Det är något de behärskar här. Matlagning. Mycket och underbart. Vädret hade gått över till ljummet.

Sällskapet trivsamt, lyssnade på deras småbabblande "sorln" eftersom jag tappat tråden för länge sedan, vinden var härligt ingungande susande i löven. Sommardunjacka på. Mätt, proppmätt och belåten. Gick inte att stå emot. Kämpade en stund, men gav upp runt 20-tiden.

Där satt den svenska gästen, finklädd (?), ville verkligen inte dansa och sussade så sött sittandes vid middagsbordet. 

Igår var en sådan där dag som jag hade velat stanna kvar i sängen. Motivation noll. Checkade igenom kroppen för att se om jag hade något jag kunde skylla på . Noll. Superfrisk. Har känslan att inget skulle vara en ursäkt här heller. Hänvisar till temat "håll käften och jobba". Har ett strikt schema som skall följas. Kontorsarbete först, vilket innebär tidig morgon för att vara på plats för träning/utbildning i tid i stallet. Ungefär som hemma. Nä inte riktigt. Hemma är jag min egen chef. Här gäller andra regler. Eftersom jag inte behärskar språket så går mestadels av min energi åt till att studera, iakta och anpassa mig. Och det jä-ligt snabbt. Känns som det inte finns utrymme för misstag här inte. Ordnung. Riktning i ledet Frau Au..gård! Njuter faktiskt!

Är som en kameleont, snabb och anpassningsbar. Nu är jag ju inte lika snabb i konsten att behärska en häst i dressyr, krävs enligt forskare 10 000 timmar innan genomsnittsmänniskan har automatiserat en handling. 10 000 timmar. Har faktiskt slutat räkna. Vet ju inte ens om jag är en "genomsnittsmänniska". Och det är för en handling. För er oinvigda krävs det en hel del handlingar att kunna rida. Lägg därtill "känslan". Och det är den som jag behöver kunna koppla på oavsett mitt tillstånd för tillfället. Fokusera. Älskar denna sport. Nåväl igår började som "en mindre bra dag".

Min första "riktiga" träningsdag. Fokus Frau A. Startade med häst nr 1. Den som jag tidigare knappt fått G på hemmaträningen. Under ett helt varv i ridhuset (120 meter) har jag aldrig tidigare hört så många SHIT i hela mitt liv. Ingen tumme upp eller super här inte. Bara bita ihop och fokusera och jobba vidare.

Skritta hästen och räkna takten, en, två, tre, fyra. Tänk inte- känn- rid-tänk inte- rid bara- känn. Hade jag inte varit minus 50, utan tagit bort en liten nolla bakom hade jag lagt mig ned och gråtit. Nu är ju inte fallet så. Bara hålla käften och jobba. Tog mig igenom passet med bravur, fick in fokus och känslan. Och fick med mig hästen in i känslan. Allt var på plats. Och fick till slut den efterlängtade "tummen upp". Lycka.

Till häst nr 2 var känslan och fokus så att säga på plats. Inge "shit" och mycket "tumme upp", till och med några "super". De är det mest efterlängtade ordet. "Super". Från och med idag är det mitt mål. Att samla på mig så många super som möjligt under ett pass. Häst nr 3 joggade jag själv, helt själv, vilket resulterade i ganska många super. Ibland är det skönt att vara sin egen tränare. Häst nr 4 går fortfarande på lina tills kiropraktor anlänt. Häst nr 5 hade vilodag. Idag är en ny dag och 6 hästar skall hjälpa mig att samla så många "super" det bara går. 

En klok kvinna beskrev sin känslan med ridning för mig. 

-"Det är som att koppla ihop sig med svansen och två blir en"

Så för er oinvigda i denna facinerande sport. Det är precis vad jag sysslar med här i Tyskland. 

Avatarerna hade en snabbkoppling. Det har inte jag. Och inte någon av mina hästar heller. Letar efter den funktionen, men den är lite mer komplicerad

i kombinationen häst- människa. Som sagt facinerande sport där jag fysiskt och psykiskt kämpar mig fram för att hitta knapparna till sammankopplingen.

Har sedan tidigare också förstått att det inte är samma knappar på alla hästar. Grundstartknappen jo, men sen skiljer det sig, mer eller mindre.

Så ibland - inte så ofta för mig ännu, kan faktiskt räkna dem på en hands fingrar, jo jag har fem som de flesta- så plötsligt händer det.

AVATAR! AVATAR!

Känslan är obeskrivlig. Vi är sammankopplade. Tid och rum försvinner. Om jag vore religös så är jag säker på att det är så här jag skulle känna när Gudrun prata med mig. AVATAR! Vill stanna kvar i denna sammankoppling. AVATAR!

Efter 2,5 dygn gestikulerande så anlände min alldeles egna uppslagsbok på två ben. Nåja! 2 hjul är mer korrekt. Nåja! Fick även höra att det var bara ett hjul också. I 180 km /tim i ytterfil. Mycket tacksam att han hanterade sitt stora schabrak och kunde komma undan med enbart punktering och några timmars väntan på Autobahn. Nu är han ju inte här för att hjälpa mig i nödsituationer, utan för att jobba med företaget. En annan historia som inte ryms här.

Fast vid närmare eftertanke så behöver jag inte någon tolk. Klarar mig riktigt bra. Är ju redan av personlighetstypen - "håll käften och jobba" och det måste komma ursprungligen från de tyska stallen. Däremellan så behöver man inte säga så mycket så länge man jobbar. Lite Achtung här och lite Ordnung där så ler alla. Fika pauser förekommer inte, så där är inte heller någon konversation. Lunch är en fralla med hundra olika pålägg så där kan jag alltid studera innehållsförteckningarna och låtsas intresserad och undvika ev konversation. Går ju riktigt lysande.

Träningen skall starta "ordentligt" på måndag, då har hästarna och jag aklimatiserat  och hämtat oss efter resan. intressant! Nu tittar de mest när jag joggar runt och jag har fått Väl Godkänt på två. Nr tre har ont i ryggen och nr fyra lite korrigering. Tumme upp och bra på tyska är samma som svenska. Får rida utan h-vete så de bara behöver tummer upp! Inte troligt! Så resten av helgen skall jag ägna åt tyska ridordboken. Kan iaf "hinter shulder in" och kommer därmed vara expert på "öppna" efter denna sejour. Idag är vi inbjudna till barbeque kl 15. Hm. Fått order om att vara finklädd, social och i tid. Hm!

Hoppas de har många förpackningar framme.

Var på första shoppingturen igår. Inte för att stilla mitt shoppingbegär. Mer för att stoppa den analkande svälten.

Utan navigator körde jag med min mobila sadelkammare utanför "safety-zone" dryga 5 kilometer med två rondeller och luktade mig fram till det moderna snabbköpet. Vill inte riktig komma vilse här. Har förstått att ingen förstår vad jag pratar om. Verkligen inte. Då utsätter jag mig inte för att stanna och fråga efter vägen bara si-så-där. Var redan ute på en cykelväg i förrgår och det var inte med min röda medhavda cykel.

Väl framme kände jag hur hela kroppen bubbla och jag kan bara erkänna jag är TYSKOFIL. Känner mig hemma. Liksom en eufori som ilar genom kroppen. För er som inte är insatta så är TYSKOFIL inte en form av filmjölksblandning de har i tyskland utan

"Tyskofil är en som inte själv är tysk, men trots det är djupt intresserad och fascinerad av den tyska kulturen och det tyska språket. Fil- kan vara både prefix och suffix, men uttrycker i båda fallen "kärlek till eller intresse för något". Filosof (älskare av vishet) och nasofil (person som tänder på näsor!) är två exempel. I samma stil kan man vara anglofil (intresserad av den engelska kulturen), frankofil eller rent av svenskofil. "

Här blev det närmast en religös upplevelse. Utsvulten, sliten och förvirrad - normal status på frun - och med detta mecka framför mig. Med alla dessa val. Tysk kultur av högsta klass.  Här fick jag inte ha beslutsångest. Här råder ingen Arlakartell. Gäller att pröva ut ett märke av de produkter jag kommer att behöva och sedan stanna vid det. Skulle jag då pröva då i affären? Inte ha beslutsångest? Jaha! Nähä! Oj oj!

Då återstod bara att köpa med sig dubbelt hem av det jag tvivlar på. Om det gick snabbt? Nja! 2 timmar! Totalt 3 frukost och 3 middag. 

En Tyskofil är intresserad av det tyska språket, men betyder inte att jag kan det. Långt ifrån. Det känns som den biten behöver fräschas upp lite. Väl tillbaka i lägenhet, utan navigator och 5 kilometer och 2 timmar senare, på gränsen till utsvulten, i 34 graders hetta med en luftfuktighet som inte ens går att mäta inser jag att min färdiga platta pannbiff egentligen är en råraka. Å inte f-n hade jag köpt någon lingonsylt. 

kan man göra på många sätt och av lika många olika anledningar. Jag har valt att åka till Tyskland av flera anledningar,  främst för att träna mig och hästarna. Jag valde att sätta hästarna i säkerhet på en stor bekväm hästbuss och mig själv i den mindre men lika bekväma hästbussen.

Sedan tidigare så har jag fått varningar att människor av det kvinnliga könet inte skall parkera och sova på en P plats i Tyskland, och säker inte i så många andra länder än Sverige heller. Eftersom jag själv har passerat bäst-före-datum så var jag inte orolig när vi begav oss i väg i tisdags em. Kände mig dock tvungen att ta hänsyn till flicka nr 3 i familjen, vilken har många år kvar till utgångsdatum. 

Nu hann vi visserligen inte längre än till Helsingborg innan det var dags för sov-klockan att ringa. Jag hittade ganska snabbt en bra plats med massor av stora trygga lastbilar runt om oss. Vi beslöt oss för att sova någon timma eller två.

När vi NIO TIMMAR SENARE vaknar upptäcker vi att våra beskyddare för länge sedan är borta och vi lite försenade mot vårt mål.

Direkt till höger utanför bild är bussen parkerad. Har inte hittat knappen så jag får med hela bilden :-). Ännu!

Lever ett ganska vanligt liv faktiskt. För mig i alla fall. För andra kanske inte. Har förstått att i mitt liv går allt lite fortare.

Ibland planerat, men lika ofta oplanerat. Ibland kan jag påverka, men lika ofta inte.

Det jag kan påverka är vad jag vill dela med mig. Och jag vill dela med mig av små vardagliga funderingar.

Små händelser som jag bara hamnar i, ibland planerat, men lika ofta oplanerat.

Välkommen till min alldeles vanliga blogg i mitt alldeles vanliga liv.