Hedersmedlem. Min underbara man har en fantasi om att han är hedersmedlem i "Back to 50th" Club. Emellanåt svävar han ut och tror till och med att han är ordförande. Back to 50th Club innebär ett gäng MÄN som tycker det skall vara som det var på 50 talet. Mannen arbetar och frun är hemma och på ren svenska passar upp på mannen. Fungerar ju inte så riktigt med mig. Men han lever efter den tron hur som haver. Vid frukostbordet fick han igång både mig och 18-åriga dottern i huset som ju inte alls är med på detta mansgriseri. Samtalet steg och steg i decibel och till slut fick min man riktigt riktigt förklara sig för dotter vad denna club nu innebär. Han pratar och pratar och ....

-"jo det är så himla enkelt att mannen går ut och jobbar och frun är inne och lagar mat och städar mm. (eftersom han nu inte riktigt har koll på vad en fru egentligen gör) 

Då kontrade 18-åringen med:

-"men hur kommer det sig då att din fru då jobbar ute hela tiden"?

Idag har min man inte sagt ett knyst mer om sin Club. 

Så var det dags igen. Julen. Kommer lika fort varje år. Och varje år tänker jag samma sak. Den 23 december. SHIT!

Jag skulle ha börjat tidigare. Gjort allt det där jag skulle vilja göra egentligen. tagit mig tid att skicka vackra handgjorda julkort till dem jag saknar, gjort fina jularrangemang och gett till dem jag uppskattar, pysslat i huset så du får en riktigt julmorskänsla bara du tittar på gården, köpt julklappar i tid och slagit in dem med vackra silkeslena papper med fina snören, en klick lack, gjort sillen så där dregglade god.... åh ja listan kan göras lång. Men likförbannat satt jag där igår. 23 december kl 13.00 och sladdar ridbanan (?) och har inte gjort en gnutta av allt det jag nyss skrivit om. Likadant varje år. Vad är det för fel på mig? 

Diskutterar en stund och sedan liksom segrar ena sidan av mig och säger- ok, låt gå för i år, vi kör en mellan-väg-för-att-klara-detta 24h race, men nästa år, ja nästa år skall jag börja i oktober och vara klar till lucia. Med vissa undantag som mat och gran. 

Så kör jag race! Phu! Lyckades i år igen. Alla klappar på plats, all mat klar eller iaf förberedd. Phu!

Nu är det bara det behagliga kvar. Rimmet. Gillar det. 

Missade bara en liten liten så där himla viktig poäng om man har en härlig kille på 1,5 år här. Tomten? 

Tror ju inte själv så där riktigt på tomten, men det betyder ju inte att han inte skall få uppleva känslan av några års troende på tomten. Så kära vänner... var f-n i detta gröna sköna varma land hittar jag en tomte si så där 12 timmar innan han bör vara här?

Definitivt inget fel på min hörsel eller luktsinne. Däremot är mitt mörkerseende ganska kaputt. Börjar oftast morgonen i mörker denna årstid. Snubbande fumlande stapplande ned för trappan, över stallplan, in genom dörren och halva stallet innan jag i mörkret hittar den härliga ljusknappen. Hur i hela fridens namn tänkte de som installerade knappen att sätta den mitt i stallet ? Nåväl. I morse hann jag inte fram till knappen innan jag hörde ett SKRIIIIIIIIIIIIIIIIK. 

Inte likt något jag hört tidigare. Aldrig. Chockad? Rädd? Adrenalinpåslag? Jo tack på alla tre. 

Kolalde runt och hittade liksom inget som skriket kunde kopplas ihop med. Så jag lät det bero. Liksom lite bråttom på språng. Ni vet mata barn, dagis, ut med hästar, mocka, träna, jobba, dagis, osv på dygnets få timmar. När jag kommer tillbaka till stallet efter 2 timmar så står min inackordering E där och har ungefär samma adrenalinpåslag som jag kl 6 på morgonen.

Hon vägrade gå in i stallet. Hästarna var i uppror. Hur cool är då jag i detta läge. NOLL. Abolut noll cool.

Men E var ännu mindre cool så jag var ju tvungen att vara cool och fortsätta leta efter vem tusan som kunde låta så. 

Vi kunde konstatera att skriket kom från mina fodertunnor (?) Smått hysteriska ocoola kunde vi efter en stunds smygande i millimeltersteg se 2 ögon som stack fram där bakom tunnorna. Nu var vi båda så maxade ocoola det bara går att vara. 

Uteslutningsmetoden är bra eftersom ingen av oss tänkte flytta på en tunna för att se på vilken kropp dessa ögon hörde hemma. 

Katt? nä de mjauuaar. Råtta? hade inte suttit stilla. Mus? För stora ögon. Hund? Kan inte skriiiiiiika på detta vis. Grävling? No way.

Mink? ta mig f-n. Det måste ju vara en mink. Eller hur? Jag har aldrig aldrig hört en mink skrika så det måste ju bara vara det. 

Festligt nog så har E jobbat på minkuppfödning. Sagt och gjort- inom 15 minuter kom det två minkrymmarinfångare. Två erfarna superduper coola orädda stålhandskeförsedda män. Klev in i mitt stall, flyttade på tunnorna och tog tag i minken. För visst var det en mink. Sedan stog de glatt kvar och berättade både det ena och det andra om minkar. Detta var en så fiiiiin hona. Mörkbrun. Nästan svart. Trevlig och snäll. Eller hur! Tyckte mest att hon bets hela tiden. Fräste och spottade. Nu är min minkerfarenhet noll noll. Men om jag tyckte skriiiiiiket var hemsk så var det inget mot vad lukten var hon släppte ifrån sig efter skriiiiiket. Har mått illa hela eftermiddagen. Mitt stall stinker rädd-mink-stank. Och kommer helt klart fortsätta att vara på vädring hela natten.

Nu har 10 supersnabba veckor passerat. Precis idag är det 10 veckor sedan vi genomförde en total kaotisk flytt med hela bohaget, 3 bilar, 1 mc, 2 cyklar, 5 hästar, 2 hundar och en katt. För att inte glömma "baby" och oss själva. WOW! Tacksam att vi lyckades utan större blessyrer, utöver en häst som vägrade kliva på transporten, hundarna som rymde och mäklaren som blev smått irriterad (läs förbannad) på att jag kom för sent (45 minuter) för kontraktskrivning. Fick faktiskt en utskällning. Hm! Bland det värsta jag vet eftersom jag alltid (nästan iaf) är punktlig och så himla skötsam.

Varför? För jag letade efter de jä-la hundarna. Och hittade dem. Men då var min hästbuss redan mer än proppfull och i hytten fanns en hysterisk katt. Fanns inte en millimeter till en grandis och schäfer. Ville ju inte lämna dem när jag väl hittat dem heller. Hm. Så där stod jag på en gård mitt i ingenstans i N Rörum med två hundar och två helt unika levande verkliga original. Vilka sköna gubbar. Trodde det släktet var utdött. Had gärna utvecklat en vänskap med dem om vi inte hade flyttat. Originalgubbar skall man vara rädd om. 

Hade att välja på att skänka bort hundarna, vilket skulle vara dumt eftersom jag behöver vaktisarna och vännerna även på VÅR hästgård. Andra valet var att panikringa kära personalen C för att komma med sin kombi och hämta upp hundarna. Sagt och gjort så kom hon som en ängel- igen- och räddad mig. Och hundarna. C hade dock varit snäll och tagit med sista delen av rundbalen i baksätet på sin bil så där var problem att få in hund 1. Och båda gick definitivt inte in i bagageluckan hennes. Nu förstår ni varför jag är 45 minuter sen till kontraktskrivning. Hur det slutade?

De härliga originalgubbarna i skogen fick resten av rundbalen som tack för att de hittade och höll fast hundarna tills jag kom. 

Kan ju bara hoppas på att de hade en häst att utfodra också!

Att jag inte tänkte på det? Jag är ju så pass till den åldern att jag nästan upplevde perioden med virkade inlägg. För er ovetande, yngre kvinnor och för er män så hade kvinnor förr i tiden virkade skydd i byxan en gång per månad. Behöver nog inte precisera varför. Som sagt så är jag i en ganska erfaren ålder just nu. Har ju upplevt en hel del och lite till. Vare sig jag velat eller inte. Min kropp har också spelat mig några spratt under årens lopp. Men tycker nog att jag lärt känna henne nu iaf. Kroppen alltså. Även om det är många delar på henne som skall kommas ihåg och som verkar leva sina egna små liv. Nåväl, tillbaka till det förlegade virkade exemplaret som utvecklades till en engångsvariant som en barnblöja som utvecklades till en superdupertunn platta med enorm uppsugningsförmåga och lenaste silkeskänslan med eller utan vingar. Tack. Men nu till min lilla upptäckt vilket ledde till ett hysteriskt skrattanfall. De har printat in ett hjärta i fören. Så att vi användare liksom vet vad som är bak och fram. Ursäkta mig. Som sagt så är jag ju en ganska erfaren kvinna nu för tiden. Känner min kropp som sagt ganska väl. Jag är så tacksam att någon tillverkare talar om för mig vad som är fram och bak på min kropp. Med ett hjärta? Kan ju misstolkas om man har bakdelen mer kär än framdelen sas. 

Länge sedan sist. Vet inte ens om jag har några läsare kvar? Hur som haver tänkte jag komma igång igen. Har ju en hel del funderingar som snurrar runt uppe i hjärnkontoret som jag känner jag behöver dela med mig och ventilera så här i cyberrymden.

Ta bara som idag till exempel. 

Det är ju 1a december. Riktigt varmt för att vara december. Men för att rida på en utebana är det inte varmt. Häst 1 fungerar. Häst nr 2 börjar det bita till. Och när det är häst nr 3 så riktigt hugger någon i kinderna. Inte abra kinderna för den delen. Liksom hela kroppen på något vis. Måste vara någon med riktigt stor käft. För ont gör det. Ni som rider vet att vi ryttare inte riktigt har känslan kvar om vi klär oss som Michelingubbar. Om vi överhuvudtaget kommer upp på hästen i den utstyrseln vill säga. Så efter dagens pass och långsam upptining googlade jag runt efter vindtäta långkalsonger. Hm! Undrar hur tillverkarna tänkte här då?

Det finns. Ja då. Men bara vindtätt på framsidan. Ursäkta mig. Det blåser fan i mig lika mycket bakifrån. Eller skall jag rida mot vinden hela tiden? Eller skall jag köpa två par och sätta det ena paret rättvänt och det andra bakvänt? Hur blir det då med formen? Som en luftbubbla fram där rö--n egentligen skulle vara? Och hur formen blir på den bakre delen kan jag inte ens tänka mig. Typ halvvägs!!! Tja en nöt att knäcka. Lär väl klura ut det tills det är dags att rida i linne igen. 

i fyrtiotre år har jag drömt, planerat, längtat, drömt igen. En alldeles egen hästgård. EGEN! Bara min (och min älskade mans).

Har väl varit "nära" förut. Hyrt, lånat, hyrt igen, varit inackorderad och så vidare i all oändlighet. Men alltid alltid drömt om en alldeles egen hästgård. 

BARA MIN!!!! I fyrtiotreår. Med mina hästar i. Kan f-n inte tro det är sant. Om en vecka ÄR DET SANT!!!!!

EN ALLDELES EGEN HÄSTGÅRD! BARA VÅR!

För er som har vägarna förbi bjuder vi på champagne onsdag 24 september från klockan 16 

För er andra så kommer jag samla energi under vintern och kalla in er under våren 2015 till den 50års festen vi alla missade i augusti.

Finns väl alltid något vi kan fira tillsammans..............

Livet har varit totalt upp och ned. Igen. Så typiskt mig. Nu är det på gång att komma på rätt köl. Igen.

Vi står nu inför en flytt av familj, djur, företaget och hela livet blir från nästa torsdag så att säga nytt.

Då börjar del 2 av min (vår) resa mot mitt (vårt) mål.

Kommer då börja skriva igen och dela med mig av resan mot 2019.

Vanilj! Jaha! Inga djupare funderingar här. Vi gjorde så gott vi kunde. Matade ur hand. Värmde med sol och lampa och hö och gosedjur. Vanilj var en snabb smak som kom och försvann lika fort. Nu håller vi koll varannan timme i kackelgården om det är några nya hackkycklingar som kläckts. Härligt med ombyte från kontor och stall. 

Så kom lilla Vanilj. Ut ur sitt skal och blev inte accepterad bland de kacklande kvinnorna i gruppen. Så för att hjälpa den lilla stackaren så bor han/hon nu i en korg med hö i allrummet. (Har inte en aning om hur jag skall se om det är en höna eller en tupp) Måste ju vara varmt. Måste ju skyddas från kacklande hönor. Måste ju skyddas från de stora bästarna. Så till den kryddiga gruppen kom nu lilla Vanilj. 

Jag är inte så riktigt vän av dessa fjäderfärn, lite småläskiga så där. Men de är bra på att ta hand om våra matreseter och leverera ekologiska finfina ägg till frukost- så de behövs. Nu hade jag tu i oturen att yngste sonen är här på visit- och han är hönsexpert. Han fixade situationen idag. Nu skall han fara hem- 49 mil- och lämna mig med hela härliga kryddburken, där två primadonnor ligger och ruvar och vaktar på några ägg till. Hm.

Får väl bara låtsas vara cool och hålla koll och flytta på dem och rädda nästa lilla krydda som kläcks. Sen säger jag stopp. Tillåter inget mer häckande, ruvande, liggande eller annat som gör att de tar mina ägg från frukostbordet.